Göteborgsposten – 13 september 1861, sida 2

tala omkring 40 procent af deras nettoinkomst; men det är svårt att beräkna rätta beloppet, tillfölje af det oregelbundna och godtyckliga sätt, hvarpå skatterna utkräfvas. Sålunda finnes det, utom en jordskatt och en skatt för den åt jordegarne garanterade skadeersättning vid deras bönders befriande med en betydlig jordrymd, skatter af de mest olika slag, som skola inbetalas för upprättande af faktorier, jernverk, distilleringsfabriker, väderqvarnar. Om en artist tager till sig några elever och låter dem kopiera målningar, så beskattas han såsom handtverkare; om en bonde vågar sig till att sjelf lappa sina stöflor, löper han risk att bli beskattad såsom skoflickare. Det är ett faktum, att på de fleste jordegare hvilar så höga skatter, som det någonsin är tänkbart att de skola äfven under goda år kunna inbetala till regeringen. Det år ätven ett faktum, att polackarne, från att vara det mest slösande och luxuriösa folk i Europa, nu blifvit det enklaste och torftigaste — ty de ha blifvit tvungna. I staden och distriktet Krakau kännes tyngden af den nuvarande beskattningen mera tryckande än annorstädes i Galizien derföre att, då Krakau var rikt och hade egen förvaltning, invånarne knappast betalade några skatter alls. Krakau var då en af de billigaste städer i verlden, :och i kommercielt afseende en at de mest blomstrande. Men sedan uppslukandet at Österrike har dess handel med Breslau, som, då Krakau var fristad, var mycket betydande, blitvit tillintetgjord, priserna i allmänhet fördubblats och skatierna ökats minst sex gånger så mycket. Vi känna ett exempel: en jordegare, som bor i sitt eget hus och hvarken idkar handtverk eller handel, betalar i skatt för sitt hus i staden sexton gånger så mycket som han erlade 1846; handlande betala i medeltal 600 foriner, der de förut betalte 100 fl. En husegare, som hyr ut ett hus om några våningar, måste betala i skatt räntan för första våningen, Ofantliga penningesummor, circa 4,000,000 floriner hafva nedlagts på Krakaus beltästningar och för dessa samma ha de olyckliga invänarne, enligt den faderliga regeringens vana i sådana fall, blifvit beskattade. Hvarje höjd omkring Krakau har befästats, som om, säga Krakau-boarne, slottets artilleri icke skulle vara tillräckligt att förstöra staden med, under det att, om en befriande arme en gång visar sig utanför, ingen befästning i verlden skulle kunna hindra oss från att förena oss med den. Det oaktadt känner regeringen sig likväl så töga säker äfven nu, att ingen tillåtes att bygga ett hus i Krakau, om han icke först undertecknar en förbindelse att sjelt rifva ned det på egen bekostnad, i händelse grunden skulle behöfvas för militära ändamål! Österrike har konfiskerat den egendom, som förut tillhörde Krakaus municipalitet; det har konfiskerat kyrkans egendom och har icke dragit i betänkande, att förvandla tre af dess äldsta och intressantaste kapeller — till tobaksmagasiner! Slottet, de fordna polska konupgarnes residens, har förvandlats till en barack; trapporna ha omändrats, fönstrens forna behagfulla och karakteristiska arkitektur har förstörts och de målade väggarne öfverstrukits med hvit limfärg. De polska kronorna, jemte alla de statsjuveler man kunde lägga vantarne på, äro naturligtvis bortstulna för längesedan. De forna ståtliga statsrummen äro nu tyllda med soldater. Deras strumpor och byxor hänga att torka utanför palatsets fönster och på borggårdarne hvimla så mycket trupper, att en pestartad lukt fyller hela platsen och gör det omöjligt att passera genom slottet, när man vill till katedralen, som står i samband med detsamma ; lyckligtvis finnes en annan ingång. I katedralen ligga i ett grafhvalf Sobieski, Kosciusko och Poniatowski — de tvenne senare ditlagda under Krakaus korta tillvaro som republik. Wiens räddare, ledaren af upproret i Krakau, hjelten i slaget vid Leipzig befinna sig nu alla i OÖsterrikarnes våld.