Göteborgsposten – 11 september 1861, sida 2

-l gra riktningar hafva de gått bredvid hvaran -I dra, i andra hafva de aflägsnat sig mera 1I seder, inrättningar och lagatiftningar. Hun rikan man nu inbilla sig, att de antingen skull I frivilligt gå in på att uppgifva allt eller de I mesta af hvad som en gång blef dem kår -loch som sammanvuxit med deras lif, eller at I någon skulle genom ett maktspråk kunna bild: en enhet, der det finnes en i många förhål ;Ilanden uttryckt trefald? Och ännu ett: Itaher I var nog lyckligt att hafva en stat, hvars för Ifattning de andra utan vidare kunde antaga. skola hr F. W. Dalman och hans vänner på riddarhuset måhända antaga Norges eller Dan. marks rikes grundlag? Eller kunna de före: Iställa sig, att Norge och Danmark någonsin I skulle godvilligt låta förmå sig, att stiga ini I deras fyrspans-författnings-vagn? Då man säger, att en sådan förening som den mellan Sverige och Norge hvarken skulle gifva storIhet eller styrka, så misskänner man i hög grad denna förenings värde, och bildar sig en talsk föreställning om en eventuel nordisk helstats beskaffenhet. Det förekommer oss likväl som att hvarken Österrikes eller Danmarks exempel är lockande. En förening mellan de nordiska rikena af samma eller liknande beskaffenhet som den mellan Sverige och Norge, skulle alltid kunna gifva den försvarsstyrka nog, och den roll, som skulle vara den anvisad i historien, skulle endast vara defensiv; de skulle förena sig, för att öka hvarandras säkerhet och betrygga hvarandras fria utveckling, icke för att göra eröfringar. Men det är, såsom vi vid föregående tilltällen tillåtit oss säga, den skefva uppfattningen at ställningen till Norge, som ger anledning till en sket uppfattning af skandinavismen. Vi mena ingalunda, att norrmännen alltid satt tillbörligt värde på föreningen med Sverige; vi tro, att en öfverdrifven och obillig misstänksamhet förhindrat dem både från au draga full nytta af unionen och räcka handen till dess vidare utveckling; men å andra sidan har föreningen aldrig lidit något djupare sår än genom den af hr Dalman och hans vänner på sista svenska riksdagen genomdritna motionen. Riksakten krätver efter 46 års bestånd visserligen väsentliga utvidganden och förbättringar, men hr Dalman och hans vänner hafva omöjliggjort sådana kanske för lång tid, genom att forsöka ett ingrepp i Norges grundlagsenliga rätt. De halva mot Norge gjort, hvad de efter Dagligt Allehandas arukel äfven skulle göra mot Danmark, ställt saken på hufvudet, istället för att ställa den på benen. Bakom dylika skandinaviska åsigter i vårt grannland, som vi här bekämpa, döljer sig en tara för Danmark. De, som blott kunna tänka sig en för alla parter gagnoelig förbindelse mellan de nordiska rikena i form af en helstat, som en sammansmältning af tre riken till ett, de hafva blott ett steg qvar att gå, för att komma till en alldeles oskandinavisk eröfringspolitik. Vill man icke en trivillig sammanslutniog af tre lika sjelfständiga och på allt sätt likberättigade folk och stater, med den form för förbindelsen, som de gifna förhållandena tillåta och om hvilken man kan blifva ense; utan ett de tvenne folkens uppgående i det tredje, ett Sveriges upphöjande vill stormakt, så att Norge och Danmark försvinna i skuggan af dess storhet, — då vill man i sjelfva verket icke nordens förening, utan man vill Sveriges utvidgande, och derifrån är endast ett steg till att, om man ej kan få allt hvad man har lust efter, nöja sig med en del. Vi hysa ingen fruktan för att konung Carl skulle dela dessa åsigter; vi äro öfvertygade om, att han tvärtom, så snart han inom Sverige vinner tillräckligt stöd emot dem, skall göra Norge rätt; vi tro, att han redan skulle gjort det, om endast de ofrålse stånden på sista riksdagen understödt honom. Men så länge man kan befara, att dylika åsigter skola kunna väcka genklang inom konungens råd, äro de likväl farliga, ty man kan då icke veta, med huru stor makt de i påkommande fall kunna göra sig gällande och om icke konungen åter skulle kunna af dem öfverväldigas.