Göteborgsposten – 11 september 1861, sida 2

Leonidas hade skyndat att hörsamma den gifna befallningen. Ricks och sansculotternas ankomst hade plötsligt utsläckt den glädje, som Blanche, Lconore och Henri ett ögonblick kännt, och det nöje som Jacquet rönte af att slutligen vara herre öfver en af de förnämsta deltagarne i det förfärliga drama, hvars upplösning han sökte nå. I några ögonblick hade den forne polisagenten kunnat boppas på en snar scger; under några minuter hade Låeonore och Blanche kunnat glömma alla sina utståndna lidanden och skymta bland de moln, som dittills förmörkat deras lif och hotat deras framtid, en klarblå flik af denna lugnets och lyckans horisont, som alla de drömt sig, hvilka heligt uttala ordet: kärlek ! Och nu satte sansculotternas ankomst allt på spel. Ställningen var allvarsam. Allas öde var gifvet, om de blefvo gripna; och de voro nu alla instängda i ett rum, utan någon utgång midti ett hus som de visste vara omringadt på alla sidor, fyra man mot mer än tvåhundra sansculotter. Vicomten och Jacquet vexlade mörka blickar; den förres händer knötos konvulsiviskt om vapnen; den andres hållning förrådde djup tankfullhet. Jacquet vädjade till sitt snille, men detta förblef vanmäktigt. Fjäriln och sjömannen sutto liknöjdt bop