Göteborgsposten – 11 september 1861, sida 2

in. Kejsar Napoleon framstår i vår tids historia såsom en så märklig och mäktig personlighet, att man ej kan undra öfver, om hvarje statsman af nägon betydenhet önskar göra hans personliga bekantskap, huru mycket mera då en ung furste, som är af fransk härkomst och hans nära anförvandt (enkedrottning Josefina är, såsom man torde minnas, kejsar Napoleuns köttsliga syskonbarn). Men härtull kommer dessutom, att Sverige och Norge genom traktaten af d. 15 november 1855 anslutit sig till vestmakternas poliuk, och att det, gentemot de rörelser som förberedas både i östern och Tyskland, kan finnas mycket goda skal för våra gianustater att önska detta förbund uppfriskadt och tförnyadt, och en lämplig anledning derull kunde ju danas genom just ett personligt besök. Så ull vida tro vi icke, att man har orätt i att konungens besök visserligen fornämligast gällt kejsaren, och att hans besok i England mera varit en hoflighetsvisit, men deraf foljer ej, att det ena icke kan bli af lika stor betydelse som det andra. Vi skatta oss äfven glada öfver att kunna yttra tron, att H. M:t konung Carl, om samtalet antingen med kejsaren eller de engelska statsmännen förts öotver på våra förhållanden, visst icke underlåtit att uttala sig till Danmarks formån eller anbefalla dess sak till vestmakternas bistånd; men härifrån är det ännu ett långt steg till att straxt få striden afgjord, hvilket naturligtvis omoöjligen kan ha varit hans afsigt. Och den slutligen, som vet, att konung Frederiks inbjudning till Sönderborg och Dannevirkeskansarne kom för sent, efter det konung Carls reseplan redan var uppgjord; att svaret härpå, hvari konungen forklarade sig icke kunna komma, genom ett missförstånd förblef oexpedieradt i 3 veckor, och vet, huru det brådskade med hans hemresa, på det man icke i Sverige skulle få lida det försmädliga missödet att en norsk statsminister komme att presidera i interimsregeringen — den behötver alldeles icke frukta, det den tyska förhoppningen om, att de nordiska konungarnes vänskap kallnat, skall bekräfta sig. Fåedrelandet öfvergår härefter till ett meddelande af en artikel i Nya Dagligt Allebanda rörande möjligheten att bilda en ny stormakt genom en förening af nordens trenne riken, hvilken förening Allehanda anser endast kunna bli stor och stark genom en verklig förening efter Italiens föredöme, och att den skulle vara ett missfoster, om den uillvägabragtes på samma sätt som Norges förening med Sverige. Fiedrelandet yttrar härom: Det ärade bladet (Allehanda) har icke insett, att det i sina yttranden sjelft uppställt ett oöfvervinneligt hinder för hvarje törbindelse mellan de nordiska rikena, nemligen den fordran, att de skulle sammansmältas till en stat. Detia är icke skandinavism, utan det är i verkligheten en förnekelse at skandinavismen. Om en aflägsen framtid möjligen skulle kunna leda såväl till en nationalenhet som till en statsenhet mellan de 3 nordiska tolken, kan ingen nu veta; olikheterna äro visserligen icke större, än att det finnes lika stora Inom fere andra staters gränser och de nog kunna till en viss grad försvinna under några generationers samlif; men skola de någonsin kunna utjemnas, så kan det endast ske genom en ömsesidig frivillig sammanslutning; ville man nu söka draga en streck öfver dem, skulle man uppnå ett alldeles motsatt resultat och de (tre staterna) skulle arbeta sig ifrån 1 stället för till hvarandra. Ville man börja praktiskt utföra skandinavismen med det, som endast kan vara dess i alla fall mycket aflägse ändamål, så skulle man slå densamma ihjäl, i stället för aw föra den in i lifvet. Italieus föredöme är nog godt, då det tages i sin allmänhet, såsom ett exempel på folkviljans enhet och sammanslutning; men det sävt, hvarpå detta kunnat utföras i södern, passar icke för norden. Dernere är ett folk och, här äro tre, af gemensamt ursprung och den dag i dag är, icko mera olika, än att de bibehållit samma grundpregel — vore det ej så, skulle skandinavismen vara en blott dårskap, — men de ha nu engång hvardera sin sjelfständiga historia, utveckling och politiska tillvaro: i nå