Göteborgsposten – 11 september 1861, sida 1

del af muren, vid hvilken den aflidnas säng stod, och öppnade en liten dörr, som var omsorgsfullt dold i panelningen. Denna dörr förde till ett stort rum, som alldeles saknade fönster och endast upplystes genom en öppning i taket. Här brukade doktorn instänga sina mest rasande dårar. Rummet var för närvarande tomt. — Gån ditin! sade doktorn, och lemnen mig ensamma med liket! Sorlet af sansculotternas röster hördes från trädgården alltmera hotande; man hörde tillochmed deras slammer i trapporna. Det var omöjligt att längre tveka. Vicomten gjorde ett tecken, Fjäriln och sjömannen grepo tag i grefven och förde honom, huru mycket han än stretade mot, in i det af doktorn anvisade rummet. — Kommen! tillade Henri och uppmanade Blanche, Lonore och Bertha att äfvenledes stiga in. Jacquet följde dem. Mariic närmade sig sin husbonde. — Jag lemnar er icke! sade hon. — Må ske då! svarade doktorn och stängde igen dörren, Det var hög tid. Ett förfärligt tumult hördes i korridoren och en tropp sansculotter rusade in i cellen. Rick var i spetsen för dem.