Göteborgsposten – 11 september 1861, sida 1

i Italien. Ingen, kanske utom en fransman, skulle hafva hittat på det uttrycket, att Italien utan Venetien är likasom Frankrike utan Belgien, d. v. 8. beröfvadt något, som det råttvisligen kunde eftersträfva, men hvilket icke är nödvändigt för det i samma mening som Rom; men alltsedan Österrike har afhållit sig från verksam agitation, under det Pius IX har tagit en blodig reaktion under sitt skydd med mer än österrikisk samvetslöshet, har den romerska frågan betraktats såsom mera trängande än den venetianska. Attitalienarne skola tillåtas att sjelfva ordna sina angelägenheter har blifvit upprepadt af lord John Russell, nästan i den kejserliga pamfettens egna ord, ända tills det blifvit en hvardaglighet. Ifall varningar skulle hatva kunnat tjena till något, skulle påfven icke hafva undgått att se — vi vilja icke säga 1860, men redan år 1848 och hvarje efterföljande år, — att frågan om det som grekerne kallade för hegemoni i Italien låg emellan honom sjelf och den sardiniska monarkien. Hade han varit i stånd eller rättare, hade den oföränderliga kyrkans oböjliga statskonst varit i stånd att foga sig i tingens nya ordning, att beherrska de vilda andar, som hon sjelf hade hjelpt till att frammana, så skulle sakerna aldrig hafva kommit till deras nuvarande ståndpunkt. En så skicklig skriftställare som brochyrförfattaren kan icke hafva trott, att han, då han gifvit dessa och dylika argumenter en ny och epigrammatisk torm, framhållit en ny synpunkt at saken. Nej, nyheten ligger icke, och har aldrig varit ämnad att ligga i argumenterna; nyheten i saken är den, att man ärnar handla efter dessa argumenter. Fransmännen göra för sig anspråk på den speciella egenskapen att drifva sakerna till deras berättigade konseqvenser, men de vårda sig om, att den formel på grund hvaraf handlingen bör följa, icke uppställes förr, än det lämpliga ögonblicket för handlingen inträffat. Det är i utväljandet af denna tid, som kejsarens förmåga att förvåna verlden besticker sig. Han kan icke se längre eller resonnera mera djupt än andra kloka män, men han förstår att så beräkna tiden för sina rörelser, att han skenbarligen gör dem till konseqventa med hvad helst han behagar. Stundom kan det vara lämpligt för honom att drifva på allmänna opinionen, stundom åter att följa den. Vi vilja icke tillåta oss att gissa till de skäl, hvilka kunna hafva ledt honom att välja precist denna konjunktur, för att visa så mycket af sina kort, men vi känna oss skäligen öfvertygade derom, att baron Ricasolis tal, hvilka påpekas i påmfletten, icke kunna hafva haft mycket att göra dermed. Paris hemtar icke sina inspirationer från Turin, och rörande en sådan uppfattning af saken kunna vi icke undgå att misstänka, det man en liten smula förblandar orsak och verkan med hvarandra. Kanske är det icke kejsaren som blifvit vunnen genom Ricasolis manliga vädjande till det franska ädelmodet, utan Ricasoli som har en enskild nyckel till kejsarens atsigter. Det finnes tvenne frågor, som framkallas af denna pamflett, hvilka det tillkommer 0ss att vidröra med tvekan och varsamhet. Som protestanter kunna vi knappast bedöma der verkan, påfvedömets reducerande till biskop— ——— ——vve—L