Göteborgsposten – 11 september 1861, sida 1

liga dimensioner skall hafva på den katolska verldens lojalitet och religiösa känslor. Som engelsmän behöfva vi icke ingå på de sannolika verkningarne af Italiens förening på de franska intressena. Det är nog för oss att skriftsställaren, hvilken synes vara så intimt bekant med kejsarens själ, afgor dessa båda frågor på det sätt, som vi skulle önska. Vi kunde hafva frestats att draga i tvilvelsmål, huruvida den tidigaste och bästa al de grunder, på hvilka det påfliga otverväldet stödjer sig, ötverlågsenhet i visdom och helighet i letnad samt det moraliska inflytande som uppstår genom dessa dygders törekommande på en hög plats, skulle vara tillräcklig för att hälla kufvade lekmännen eller ens presterna hos nationer, öfver hvilka retormationens anda gått, om också aldrig så flyktigt. Vi kunde hatva tvekat att gå in på avt påtven skulle blitva bättre skyddad at 18 millioner italienare än af några fransmän, då vi ihogkomma, att det var mot den del af desse italienare, som kände påtven bäst, som den franska garnisonen har beskyddat konom. Vi kunde hafva kändt oss böjdå att kriticera bilden af ett pånyttfodt påfvevälde, som skall rådfrågas som ett religiöst orakel af en federation af folk, för hvilka, i motsats mot deras förläder, andra idealer af moralisk makt och utmärkthet äro kända, och som hatva lärt att tänka för sig sjelfva i politik och religion. Visst är dock, att ifall det påfliga ötverväldet icke skall kunna öfverlefva detta prof, så står det dömdt af sig sjelft såsom oformöget att förskaffa sig en frivillig lydnad af sina andliga undersåter; och det tillkommer icke oss att förorda dess förlängande. Och likaså är det icke vår sak att hvarken bestrida eller bejaka påståendet, att Frankrike och Italien hafva samma mål i sigte och ständigt måste bilda ett stöd åt hvarandra. Vi kunna endast glädja oss åt att kejsaren nu tyckes inse detta och genom sin tolk, talar om general Oudinots expedition i ördalag som icke mycket afvika från ett urskuldande. Det är ett säkert tecken på makt, säger man, att vara istånd att säga: Då och då begick jag ett misstag. I alla händelser är det ett privilegium för den mäktige, och for den mäktige ensamt, att icke behöfva höra några beskyllningar af dem som lidit genom misstaget, och att erhålla tacksamhet genom en så sen ånger.