Göteborgsposten – 7 september 1861, sida 1

SET TATE Du Asars jord, som på din fjällspets stöder Annu en molntäckt himmels dunkla hvali! Det var en tid då hvarje land i söder, Ja, hela jorden tor din Drake skalt; Allt ändrat sig; dock — endrägt styrka föder: För begge blir hon hel, en har den half; Så svärjen ett förbund så fast som bergen, Och reut och evigt såsom bimlafärgen. Men skulle ännu ödets Norna sänka Emellan Nordens folk, i stormig höst, En vredestackla, vi ej vilja skanka Åt hennes låga rum 1 våra bröst; Nej, Jemt för oss må fridens stjerna blänka, År sveket aldrig låna vi vår röst; En dag blir vår, hon slumrar blott, den tiden, Och borgen äro vi for tramtidstriden. Så tänkte jag, så hörde jag dem sjunga Ur djupet at sin själ i Fyris svad; På Luudagarden åtven mången tunga Till jubel löstes åt din helsmng glad. Mot vester, vester, nu man ville gunga, Man drog med längtan trän det lanu åstad, Som ser hvar morgon ny hur solen glvder I Bottnens bölja, ull de Norska bröder. Och hit vi flögo att er hand få trycka, J Nores söner, på er egen strand, Och att med Eder fröjdas åt den lycka, Som festlig skiner nu uppå ert land, Det land, der dalar susa, skogar smycka Med dunkel grönska fjällets mörka rand, Det land, der evigt qvällens purpurlågor Sig spegla djupt i oceanens vågor. Och Sveas söner hamnat vid det landet, Och vid den mörka, mångbesjungna tjurd, Vi stå i dag och stärka nelga bandet Emellan tvenne folk, på fäders jord; kn annan tolke bättre, än jag kan det, Hvad allt vi känna här, i sångens ord! Med hoppet stunden står och loften rika, Och vär är skulden om dess lötten svika. Ej forntidsminnet, som med blod på vingar. I ornhamn letver än, vi se i dag; Nej, stunden, stunden, höra vi: hon klingar Sin framtidsdröm, hon bär Guds egna drag; Jag svenska bröders, Sverges, helsving bringar Dig, Nores son; min egen bringar jag; Och tankens flygt och känslans brand mig mana Till festens mal: der svajar ljusets fana. Här står jag nu uti de höga salar, På bildningens, på vetenskapens härd; Hell dig, du källa, evigt, som hugsvalar Med dina vågor Norden och en verld! Hell dig, du träd, som växt i Nordens dalar Så skuggande och rikt! en hyllningsgärd Jag egnar dig, dock ej blott Jag; nej verlden I tacksamhet dig hembär ock den gärden. Det himlafrö, som laggts i byggda grunden, Har hälften af ewt sekel ammat Opp, Och jätteträdet nu mot himlarunden Bredt ut en lummig krona, höjt sin topp: Och liksom solen skiner öfver lunden Och mognar frukt utaf dess blomsterknopp, Så himlens strålar ha det trädet dritvit, Och af dess knoppar gyllne frukter blitvit. Och jordens folk utaf den frukten plocka, Och Nordens evigt i dess skugga bo; Hvad stort och ädelt finns, dess grenar locka, Och menskovärden ikring stammen gro; Om stormens moln sig ötver gruset skocka, Mot himlen lyftar det sin topp i ro; Och än dess källa skulle vattna roten, När torr, der hafvet brusat, sattes foten. Hvad vidgad utsigt der uti det höga! Af himlarymden, hvilket klarnadt sken! Hur nära qvällens stjernehärar löga I etherns vågor! huru skön och ren Står verlden der ej, bröder, för vårt öga Och lägrar sig vid våra fötter sen! Der stammen bildning är, blir storhet, lycka Och fröjd, dess blommor, som oss evigt smycka. känt ——XX XX XÅXRX—ÅÅÅXÅXXX NEIL