Göteborgsposten – 7 september 1861, sida 1

—L —Qveevsseeeosrmesenee Och se, de gamla gudabarn, de tvenne, Som slutit sina kronor hop och stå På Sveas jord en äreport åt henne, Och sina trukter kring dess dalar så, Sin yngre broder helsa de; vi känne Att Skandiens stolthet voro förr de två; Nu vid den eviga, den ena flamman, De tvenne fläte sina kronor samman! Hell dem, de ljusets män, som högre lyfta Sitt land, än hbjelten gör på svärdets spets! In fröjd mer reu än hans de ge: de syfta Till andens frihet uti stjernors krets; I ädel möda, ej i blodiyild klylta, Bland dem till storhet ringheven beredts; I tiden hjelten byggt: det störtar neder, llans verk, och naw sig öfver gruset breder. Men vetenskap och konst från himlen stamma; De bli, hur tiden hvältver än sitt lopp, ty evigt klar hon brinner, deras flamma: Vid Skaparns tbron hon engång lågat opp, Och hennes strålar dem i gruset amma, Sen evigheten der laggt deras knopp; Ju mer de åldras här, ju mer de irodas, Och deras seger också är det godas. Så må de evigt, dessa höga murar, ktt ljusets hem, vid strandens klippvärn stå! Som växten, vattnad utaf molnens skurar, Sitt hutvud lytt mot solen i det blå. Så, om ock stormen rasar, sveket lurar Kring Nordens berg, de höje sig ändå Mot himlen tryggt, de salar, sekelgamla! Ej skola folken då i mörker famla. Nej, af ett allmänt, evigt ursprung, räcka För dig, tör jorden, deras strålar till, Ty, liksom flodens längd du ej kan stäcka, Fy leda vind och vågor dit du vill, Du kan ej heller kunskapsljuset släcka: Det strömmar ut, det hörer verlden till, Och i ett fjerran, bortom dina gränser, Med mattadt sken ännu dess swåle glänser. Hvad fröjd, o Nore! se hur högt sig svingar I skyar än din sköna högtidsdag! Och hafvets lyra hör jag, hur hon klingar För dig en solsång uti djerfva slag. Ditt inre ljus en mre kratt betingar, Som föder inre styrka och behag; Guldbröllop här med himmelen du firar; Och han sin äras lager kring dig virar. Och hell den store, han, som engång lade, Din skatt, din rikdom, här i dalens famn! Ilan åt dig gaf det skönaste han hade; — Nu vaggar han i stjerneöars hamn; På qvällens himmel ville vi väl glade. I gyllne runor rista in hans namn! Han står nu visst, den höge himlagästen, Och ser på oss och gläds ät denna festen. Och må han evigt ej sin glädje mista, Men se sivt verk så jettestort stå qvar! Må mellan oss vårt brodersband ej brista, Ij slappad bli den kraft, som hit mig bar! Din välgångsönskning, Nore, är den sista, Den varmaste, jag här att qväda har; Dock, — stunden susar sakia i mitt öra Sin framtidsdröm, och honom vill jag höra Der stå de, Nore, Svea; högt på fjällen Det råder ljus och stilla lycka tar I dalarna sitt hem, och fast vid hällen Står allt hvad högt och ädelt tiden har; När himlem nu som förr i stjerneqvällen Sin norrskensmantel kring dem båda drar, Itt starkt, ett enigt, evt förenadt Norden, De ligga der, en stormakt uppå jorden. Och åldrig fribet sig på dem förskansar I klippors skygd; hon känner intet hot; Men lifvet rörs och ystra floden dansar Med rika skepp det blåa haf emot; vart träsk har blifvit äng; en lund bekransar Hvar sluttning mot en dal; vid fjällets fot Stå nya skogar, och ett guldhaf lika, För sommarvindar bölja skördar rika Br Om—