Göteborgsposten – 7 september 1861, sida 1

XXX. Fortsättning. Alla de närvarande hade vändt sig mot den unga flickan. Hvaren hade märkt de ärr, som betäckte hennes friska och förtjusande ansigte, och hr de Sommes noggranna förklaring öfver dessa sår hade slagit alla med förvåning. — Det är sannt! sade doktorn. Jag har redan förut anmärkt, att dessa ärr härleda sig från sår, som inbrännts af någon stark syra. Blanche och Låonore slöto det olyckliga barnet i sina armar. — Hvem är jag?... upprepade Bertha under våldsamma snyftningar och med en ton, hvari andades den djupaste förtviflan. Grefve de Sommes skulle lätt kunnat besvara denna fråga, ty det var ban, som Sanct-Johannisdagen 1785 bortfört den stackars lilla från den olyckliga modren, det var han, som förorsakat m:me Bernards död och de grymma lidanden, för hvilka färgaren Bernard sjelf dukat under. Grefven trodde sig då gagna sin egen sak, ty hans planer för framtiden voro grundade på hans föreslagna förening med markisinnan dHorbigny. Men att i detta ögonblick säga Bertha, hvilka bennes föräldrar varit, skulle gjort, att grefven kunnat synas väl mycket bekant med denna sak. Hvad