Göteborgsposten – 5 september 1861, sida 1

jela våra läsare följande pikanta framställ ing at megr Merode samt den rol han pelar inom det romerska hotvet. Vaticanens misstroende mot den franska egeringen, heter det i bladets artikel, stär cke att förtaga. Man söke att uppfatta det mnvända uttrycket i dess allra vidsträcktaste ymfäng och man skall hafva träffat det rätta. Det är föröfrigt icke lätt att gilva läsaen ett klart begrepp om sinnesståmningen i Vaticanen. Det som der är tforherrskande är en, jag vet icke rätt hvilken, passiv tilltro på ödet. Nyligen sade Pius IX, som då var sjuk och melankolisk, med bedröfvad min, i det han talade om den heliga stolens fiender: Dominus conquassabit caput eorum, (Gud skall traffa deras hutvuden), och då man talar till honom om handling och om koalition, säger ban: Akten eder för dessa partiela reakuoner, de föra till intet. — Hvad han skulle önska vore en storartad koalition af alla katolska makter, men då han nu för tiden ser Österike vara allttör mycket sysselsatt, efter det det visat en sådan köld då, när det kunnat handla, tillägger han dock: Ja, det finnes dock blott i Frankrike ett katolskt it. Oklarbet öfver, hvad som är att göra och hvarifrån bjelp skall komma, jemte en mystisk öfvertygelse om alt, likasom Pius VIL, segra tyckes utgöra Pius IX:s sinnesstämning. Samma mystiska fatalism utmärker äfven största delen at det romerska presterskapets tänkesävt. Antonelli, hvars system tyckes göra pålfven död, gynnar denna böjelse. Han är i Bin halsstarrighet, efter hela det romerska kleresiets uppskattning, ett i alla afseenden medelmåttigt hufvud. Allt skulle i sömn och dvala vänta på den yttersta domens ankomst om icke monsignore Möerode skulle finnas. Han förtjenar alt ses denna långa, excentriska prelat. IHan skrattar, han skriker och springer gestikulerande omkring. I et samval med Lamoriciere och några officerare blet han engång så ifrig att han sprang upp från soffan med ett skutt öfver karmen, så av hans länga prestkåpa fastnade fast i dess sniderier. Likartad eller ännu starkare var den scen, som för kort tid tilldrog sig mellan honom och general Goyon. Ja, mgr Mårode har lif isig; han är den mest uppbrusande och sanguiniske personen vid hela hotvet. Han har verkligen allvar med sin arm6. Han anser sig för en talang imilitärisk organisation; han låter läsa för sig ur historien om de kardinaler, hvilka likasom han hafva kämpat för den heliga stolen. Han lå. ter bygga en ridmanege; han anbefaller uppköp af vapen. Han hade uppgjort en anfallsplan emot piemontesarne i Neapel, men Becdelievre ville icke höra talas om den och så blefvo de ovänner. — För några veckor sedan lät han för sig anställa det nöjsamma skådespelet af aw slå en pontonbrygga öfver Tibern på samma ställe, der i UCisars tider pons triumfalis var belägen. Om attonen kl. 10 beger han sig till Vaöste teeseee es-N REEEE AA ur SS at ATT yt ooh