Göteborgsposten – 5 september 1861, sida 1

— Död! är markisinnan dHorbignys dotter död? ... Men hvem är då jag ? Det låg i dessa ord en sådan ton af harm och stolthet, af smärta och vrede, att LEonore och Blanche skyndade till den unga flickan och tryckte henne i sina armar, liksom för att taga henne under sitt beskydd. — Hvem är jag? hvem är jag? upprepade Bertha med ögonen dränkta i tårar. Grefven skakade sorgset på hufvudet. Derpå gick han, utan att dock svara det stackars barnet, närmare intill fröken de Morandes, son med synbar otålighet afvaktade förklaring öfve den scen som egde rum framför henne. — Detta olyckliga barn, hviskade han til den sjuka, är det oskyldiga verktyget för en för: färlig intrig, medelst hvilken den förmögenhet som ni efterlemnat åt er förträfflige vän, markis d Horbigny, kommit i händerna på en eländig qvinna och en man, som besudlat sig med brott Bertha utstötte ett skri och föll afsvimmac i L6onores armar. — Hr grefve, sade Blanche, tag er til vara! detta barn är markis dHorbignys dotter vi ha mottagit henne på samma ställe, der hor blifvit uppfostrad, och ingenting tillåter oss tvifl på hennes identitet. — Min fröken, genmälte grefven, flere än n och detta barn sjelft ha bedragits af de perso