Göteborgsposten – 4 september 1861, sida 2

ren äro dödliga! Arma qvinna!... Att dö i samma stund Gud återskänkt henne förnuftet. Ack, om du visste, min syster, huru mild hennes blick var, då hon räckte mig sin hand och tackade mig för den omvårdnad jag egnade henne. Hennes läppar logo så godt och hennes ansigte hade ett uttryck af en god engel. Blanche lutade sig vid dessa ord öfver den sjukas band, som hängde öfver sängkanten; men då hon skulle kyssa den, drogs den sakta tillbaka, höjdes litet och lades derefter på den unga flickans axel. Denna böjde sig ned och fröken de Morandes, som nyss vaknat, kysste sin vackra sjuksköterska på pannan! — Gråt ej öfver mig, mitt barn, sade hon mildt och såg in i Blanches tårdränkta anlete; gråt icke öfver mig! Gud skall kalla mig till sig och befria mig från mina lidanden... Har jag icke redan lefvat alltför länge... Nu, sedan jag återfått mitt förnuft, kan jag se ned i helg djupet af den afgrund, i hvilken jag legat.. Jag har nu i fyratio år framsläpat mitt lif under ständiga lidanden. Kan väl döden förefalla mig grym? Nej! Jag skall dö lycklig; ty Herran ha i sin godhet ställt tvenne englar vid min sida Gråten derföre icke, utan tacken Gud. Jag skal deruppe vaka öfver eder och bedja Honom be fria er från alla lidanden.