Göteborgsposten – 4 september 1861, sida 1

Se målet än må vara, så böra medlen icke gifv anledning till anmärkningar. Man skall san nolikt soka vederlägga mig med erinringei om det stora antal menniskor, som söndaj etter söndag besokt gudstjensterna på tea trarne. Men menniskan är af naturen nyfiken och man kunde väl ha förutsagt, att denn; nyfikenhet skulle retas genom ett så nytt oc ovanligt företag. Iror man, att dessa masso verkligen dritvits af begär att höra Guds ord eller att de, efter att ha kommit dit med fög: berömvärda känslor, föra hem med sig god: och varaktiga intryck? Ha de vid inträdande på teatern kunnat bortjaga de minnen, et dylikt ställe hos dem framkallar, och glömma att på samma ställe, der en prest predika Evangelium för dem, et groft skämt uvtalade: några Uummar förut afteatertruppen, för att upp repas några timmar senare? Kunna predik ningar, hållna på sådane ställen, förbättra de personers tillständ, som afhöra dem, och be framja deras andliga välfard? Jag frågar, hurt detta skall sluta och hvad godt, som kar uppkomma af ett så nytt och stötande hand: lingssätt. Tidningarne ha berättat, att då ri däen drogs upp på Sadlers Well syntes pre: dikanten midt 1 en dekoration, som föreställde en trädgärd, att logerna voro upptagna a! herrar och damer i hvita handskar, liksom vid de vanliga representationerna, och att under predikan handklappningar förnummos i gallerierna, under det avt apelsiner och ölbuteljer cirkulerade lika lifigt som eljest. På Victoriateatern tillkännagåtvo aflischer, att man kunde skaffa sig förfriskningar, bullret at korkar, som flögo i taket och at försäljningen af äpplen och andra ätbara varor blef sä stort, att predikanten måste stanna och fråga om audivoriet onskade afhöra honom längre eller om de ville att bullret skulle forttara. Dylika förhållanden påkalla allmänhetens uppmärksamhet och framförallt biskoparnes. Kanske har jag orätt, och då skola deras högvördigheter ogilla mina anmärkningar, men jag frågar om en prest kunnat för några år sedan befatta sig med dylikt. Man har velat ursäkta teatergudstjensterna med kyrkornas otillräcklighet, men aro de vi ega alltid fulla? — Den verkan dessa gudstjenster utötva i sedligt hänseende, kan ej vara aunat än skadlig. Genom att så nedsätta kyrkan beröfvar man henne på ett betänkligt sätt hennes inflytande, och jag kan ej annat än anse de prester, som predikat på en teater, ha visat sig glömska al sin värdighet och sina egentliga pligter; de ha således berötvat sig sjelfva en del at sin förmåga att verka godt. Man invänder måhända att det finnes en viss menniskoklass, som man icke skulle kunna förmå att bevista en gudstjenst, så framt den icke hoölles på ett sådant ställe som teatern och att de lockades dit senom medel, som ofverensstämde med deras smak och vanor. Men det tyckes mig, att om vi endast genom att gifva vika för folkets smak och tycken kunna bibringa det religion, så måste samhällets religiösa ståndpunkt vara sanska låg, och jag fruktar storligen att en syrka, som nödgas tillita sådana hbjelpmedel, w nära sin upplösning 0. 8. Vv. Erkebiskopen af Canterbury förklarade att ör några år sedan skulle teatergudstjensterna visserligen hemfallit under den kyrkliga censuren, men att förhållandet blifvit annorlunda