fullt fortsätta att göra det och sålunda bli rörelsens enda ledare. Grefve Granville hoppades att lord Dungannon skulle taga tillbaka sin motion, då det nu visat sig att de uppgifter, hvarpå han hufvudsakligen stödt den, voro ogrundade. Horst når teatergudstjensterna hatt dåliga följder, vore tiden inne att förbjuda dem. Hertigen af Marlborough anmärkte alt hvilken mening man än hyste i frågan måste man dock erkänna att predikningarna på teatrarna visade att här finnas stora behof, som böra tilltredsställas. Han hoppades att nödiga mått och steg ofördröjligen måtte tagas för förverkligandet, af den al en kommitte i denna afsigt uppgjorda planen. Biskopen af Llandaltf yttrade att om han skulle välja mellan att hafva teatergudstjenster och att lemna tusentals själar att dö i sina synder, så skulle han icke kunna annat än draga sig till minnes, att vår Frälsare befallt oss att gå ut på gator och gränder och nödga alla att komma in. Biskopen af London var glad öfver den diskussion, som ägt rum. Det gjorda försöket var af enskildt natur; biskoparna skulle icke lånat det sitt bistånd om de blifvit rådfrågade, men dekunna nu sanktionera det, när de se dess goda följder. Talaren trodde icke att en biskop ägde laglig räwighet at hindra sitt presterskap att deri deltaga, men om han ägde den skulle han ej velat anklaga de män som handlat enligt sitt samvete. Haus egna känslor talade mot predikningar på teatern, men detta kan möjligen vara en fordom, och han frågar sig sjelt om icke denna rörelse skulle kunna återverka på teatern, höja den och moralisera den, så att kristna der kunna söka ett oskadligt nöje. Han förenade sig med de andra talarna i den anhållan, att lord Dungannon skulle återtaga sin motion, bvilket denne också fann för godt att göra, ehuru han sade sig ej vara öfverbevisad.