Göteborgsposten – 3 september 1861, sida 1

-— Äro nunnor, tillade han med sänkt röst. Svär mig att lemna dem i frihet, och jag skall göra hvad du begär . . — Äro dessa qvinnor oskyldiga till hvarje brott mot nationen ? frågade Brune. -Jag svär dig det. -Då svär jag också, att de skola förbli i säkerhet och att intet ondt skall vederfaras dem. ; En blixt af segerglädje glänste i den forne polisagentens små ögon. — Ahl! sade han, det är Försynen som skickat dig hit till mig... Följen mig... Ingen enda rojalist skall slippa undan. -— Framåt! skrek Brunve. Alla rusade fram, utom sergeanten och de båda grenadiererna som bevakade fången. Jacquet gick i teten mot trädgårdsgrinden Redan skymtade i skuggan halmtaket till den lilla byggnaden, då ett förskräckligt tumult hördes från trädgården. Det var rojalisterna hvilka öfvergåfvo doktorns hus och sökte sin räddning i flykten till skogsdungen. — Gif eld! skrek Brune. Orden lyddes och rojalisterna, som nu till sin förvåning sågo sig afskurna från reträtten, besvarade detta oförutsedda anfall med förtviflans raseri. Ett förskräckligt handgemäng börJades.