Göteborgsposten – 2 september 1861, sida 1

domens första tider öfverlemnade åt de vilda djuren och som afvaktade döden under lofsången till Herran. Dittills hade striden endast egt rum på platformen, åt hvilken hufvudingången till doktorns hus vette. Endast gården och den del af boningen, som låg åt denna, utgjorde stridens skådeplats. Trädgården, åt hvilken fönstret till fröken de Morandes cell låg, var mörk och tycktes öde; ingen af de stridande hade ännu trängt in på denna sida. Flykten var derföre kanske möjlig; ty denna trädgård var icke någon strategisk position, och republikanerna och rojalisterna skulle säkerligen ej bry sig om densamma, såsom varande onyttig. Man kunde gå genom trädgården, derifrån genom skogsdungen och söka att taga sin tillflykt ut på fältet; men denna möjlighet till räddning satte doktorn sig kraftigt emot; ty man skulle då nödgas öfvergifva de sjuka och detta var något som hvarken doktorn eller de båda unga qvinnorna kunde gå in på. Blanche och Lonore räknade dessutom på grefvens löfte. Striden hade varat omkring en timmas tid. Den gamle doktorn skyndade i raseri öfver sin vanmakt från cell till cell, under det han kände sin egen hjerna gripas af förvirring. De arma vansinniga, som voro qvar, förskräcktes af stojet