Göteborgsposten – 2 september 1861, sida 1

en liflig gevärseld hördes på en gång från alla håll. Detta var den stund då Brune förnam angreppssignalen och lät sitt folk rycka an mot byn. Låeonore föll på knä och drog Bertha med sig. Blanche och Mariic efterhärmade dem. — Låt oss bedja! sade Blanche. Cellen företedde då den mest rörande tafla. Doktorn stod på dörrtröskeln, orörlig, blek och med ena handen på bröstet; den andra handen hölls framsträckt, för att välsigna och skydda dem, som endast egde honom till sitt försvar. De båda flickorna, barnet och Mariic uppsände, fromt knäböjande på golfvet, sina varma böner till Gud. På bädden sof den vansinniga alltjemt orörlig och lugn, utan att någon rörelse förmärktes i hennes anletsdrag. Utanföre pågick striden i hela dess förfärande raseri. Snart kommo gevärselden, skriken och tjuten närmare och ett hiskligt tumult hördes på gården. Detta kom från rojalisterna, som hade rusat in i doktorns boning och der förskansat sig såsom i en befästad post. Republikanerna började genast anfallet. Murarno svigtade under kulregnet; fönsterposterna krossades. Blanche hade stämt upp en helig sång. Man skulle kunnat tro det var en grupp af dessa jungfruliga martyrer, hvilka romrarne i kristen