Göteborgsposten – 30 augusti 1861, sida 1

see E—XÅXÅXXÅAQ —4rs-CXIse—-SSkosssosmsememeommtsessmemmmmbmemmetbttonmmger Gnuizot om kejsar Nikolaus, utöfvat ett så stort välde i såväl sitt eget rike som i Europa, och dock hade han gjort ganska litet för att förvärfva sig det samt gjurde ett ganska medelmåttigt bruk deraf. Kejsar Nikolaus var hvarken en stor härförare, en stor statsman eller en hög omfattande ande, ej ens en mycket äregirig man; han har hvarken särdeles utvidgat sitt rike eller fört sitt folk i större grad framåt i afseende å välmåga, upplysning och bildning, makt och anseende, och dock bar han herrskat med krait 1 det inre samt med ywtre glans. Han hade iustunkt for att herrska, och i verldens ögon hade han prestige ; deruill kom personlig skönhet, hans aflägsna rikes stora utsträckning, hans undersåters talrikhet och tysta lydnad. Vid ett par tilltällen hade han personligen varit i fara, visat sinnesnärvaro och mod samt vunnit beundran derigenom; sedermera hade han snarare skytt än sökt tillfälle att aflägga nya bevis derpå. Han var en hård och stolt, men på samma gång försigtig despot; han var en furstlig skådespelare, som hade mera smak för teatereffekt än for dramatisk utveckling. — Midti hans behagliga ställning 1 afseende å occidenten och orienten, hvilken han dels ärft af sin broder, dels lätt hade uppnåvt genom lyckans gunst, kom julirevolutionen och sårade hans stolthet som suverän och törstörde hans framtidsberäkningar och hans lugn; han fattade ett passioneradt hat wll den, men utan att våga högt uttala det eller framträda såsom dess motståndare. Hit hör en konflikt, som den franska ministeren at år 1832—1836, hvaraf Guizot var medlem, hade med honom år 1833. Kejsaren hade funnit för godt, att på visst sätt ignorera julirevolutionen, i det han aldrig omtalade Ludvig Filip. När han emottog den franska gesandten visade han honom mycken uppmärksamhet, talade om sitt rikes förhållande till den ädla franska nationen, men nåmnde icke konungen och frågade icke eftter honom. Den franska regeringen fann detta både småaktigt och odrägligt, och då marskalk Maison år 1833 sändes såsom ambassadör till S:t Petersburg, erhöll han bestämd befallning att återvända inom åtta dagar, ifall kejsaren fortsatte på samma sätt. Man sörjde för att den ryska diplomatien fick noga reda på denna instruktion, och följden deraf blef, att då marskalk Maison erhöll audiens hos kejsaren, denne tog hans hand och mycket artigt tillfrågade honom om konung Ludvig Filips välbefinnande. En, sådan seger var något betydligt för Ludvig Filip och hans ministrar. De hade i torhållande till de andra stormakterna en känsla at ungefär samma slag som den, hvarmed en borgerlig familj betraktar en helsniug, en höflighet af förnämt folk. Ingen af dem hade en sådan personlighet, en sådan tilltro till egen kraft och till Frankrike, att de skulle vågat såsom Ludvig Napoleon erkänna sin egenskap af parveny. Genom att läsa om all den försigtighet de använde i många förhål