Göteborgsposten – 28 augusti 1861, sida 1

cirkulerat omkring i tidnivgarne, måste det romerska hofvet likaså väl som vi här hafva vetat att broder Giacomo icke hade något att uppenbara, och den stackars munkens inkallande till Rom, kunde icke hafva haft något annat ändamål än ett blott skryt och en önskan att se, om icke skrämsel och en moralisk tortyr skulle vara i stånd att aftvinga honom medgifvanden hvilka icko kunde ega någon grund i verkligheten. Fader Giacomo är icke någon man a! snille och ingen hjelte. Han är en hederlig munk, som tycker om att lefva väl och är glad öfver att vara i fred med verlden och med sig sjelf. Men ehuru han var förvirrad, orolig 1 sin själ -— han brukade hänga sig fast med begge armarne vid en at mina piemontesiska vänner, som då var i Rom, och bedja honom icke öfvergifva sig — ehuru han var ett rof för allvarliga skrupler och bestört öfver den belägenhet, i hvilken han mot sin vilja hade kommit, samlade han dock sin styrka, när pröfningens timma närmade sig, och visade sina fiender ständigt samma fria och obesvärade samt säkra, men dock ödmjuka hållning, som vi hafva sewt att han iakttog inför påfven. Munkarne af hans orden i Rom, hvilka hade varit afvogt stämda emot honom, blefvo stolta öfver hans fasta och värdiga uppförande samt hafva behandlat honom med stor aktning och vördnad, betraktande honom såsom en käck medbroder och en heder för deras drägt. Han hade en afskedsaudiens hos påfven, vid hvilken den sistnämnde uppförde sig med mindre stränghet, men med ännu mera högdragenhet än förut, i det han lotsade betrakta munken och det ärende, för hvilket han hade blitvit kallad, såsom varande under hans värdighet att taga notis om. Han anspelade ännu på det gamla ämnet om en förklaring, ett ord som nu var helt och hållet utan mening, och tillkännagaf honom sluthgen sitt behag att låta honom afresa i fred. Motgången har uppenbarligen icke verkat välgörande på den engång så välvillige Pius IX:s sinne. Genom pressens beskyllningar, hvilka förebrå honom oduglighet eller åtminstone liknöjdhet i skötandet af sina skyldigheter, har han blifvit dritven att taga en hel hop af de verldsliga regeringsbestyren i egna händer. Han uppträder såsom hufvudman för sin egen polis, emottager spioner och andra lika hedervärda personer hvarje morgon samt blir fullproppad med en hel hop onödigt, ohelsosamt samt farligt politiskt praw. Han finner nöje i plotsliga coups detat och det var för ett sådant utbrott at hans energi, som kardinal dAndrea föll ett offer. Påfven upprepade för honom ord för ord de klandrande uttryck, som kardinalen under ett enskildt samtal hade låtit undfalla sig rörande de många missbruk som gjorde den påfliga regeringen till ett ordspråk bland alla civilicerade sambhäller, och hans audiens slutade med ett tillkännagifvande af påfven åt kardinalen att han framdeles icke ville att han skulle uppvakta hans heliga person. Föreställ er Pius IX spelande en Tiberii eller Haroun al Raschids roll. Underverk skola aldrig upphöra och kejsar Napoleon samt konungen af Italien känna ännu icke med hvilken person de hafva att göra. De äro långt ifrån att föreställa sig huru snart den åldrige