Göteborgsposten – 28 augusti 1861, sida 1

mig. Då jag hittills kallat er min syster, bar det mera skett, för att lämpa mig efter er omgifning, än för att tilltala er med en titel, som, efter hvad ni vet, icke är er. — Den skall bli min, afbröt Blanche lifligt. Det är sannt, att jag ännu icke kunnat vid altarets fot svära trohet som Kristi brud, ty altaret krössades, då jag och min syster skulle taga slöjan; men Gud skall tillåta, att hans altare åter reses en dag och den dagen skola vi uttala våra löften. — Må vara, min fröken; men nu är det med fröken de Niorres och ej med syster Blanche som jag har den äran att tala. Den unga flickan sänkte hufvudet: den främmande hade rätt. — Jag kan derföre, fortfor denne, tala till er, såsom jag vill. Min fröken, jag har sagt er, att Jag är grefve de Sommes bästa vän, jag skulle kunna tillägga, att jag är nära nog hans ende, för hvilken han icke döljer någon tanke, någon önskan. Sedan tjugo år tillbaka har denna vänskap, som binder oss vid hvarandra, utgjort vår glädje. Jag var hos honom, då han beslöt att lugna eder första smärta . .. Jag var hos honom, då han fick veta sin intendents handling. Jag såg, hvad han kände under alla dessa omständigheter ; jag förstod hvad som försiggick inom honom; jag anade hvad hans själ rönte. Nåväl,