Göteborgsposten – 26 augusti 1861, sida 1

— och gör detta i ett eller annat hänseende ofornufugt. Betank blott följande kasus: En viss person har tör tvåa tre är sedan gjort sig skyldig till ett yttrande, som i följd al dev djupa intryck det gjorde på åtskilliga närvarande, alltjämt qvarstat i deras hägkomst med oförminskad klarhet, då minnev af hvad i öfrigt vid tillfället förekom redan längesedan förbleknat. Händer så av vederbörande blir genom en 1 forbigaående antord anekdot panund om saken, finner vid närmare etterhörande att den icke blitvit glömd eller kan törnekas, att tlertalet bland de personer, som sårats genom det ofvermodigt nedsättande yttrandet, tforttarande ha grundade anspråk på upprättelse. Hans beslut är ögonblickligen tavadt: han framträder helt frimodigt och yttrar käckt: bi här är jag, det är mig anekdoten handlar om, jag är magistern!; — men i stället för att tillbakataga det måhända förhastade yttrandet, i stället för att ge åt detsamma en mindre sårande tydning, hopsåtter han en hel historia, hvars hufvudinnehåll ar följande: Yttrandet hade, när det falldes, varivtullt betogadt. Det hade endast utgjort en väl förtjent tillrättavisning åt en samling af skollärare, praktiska pedagoger, hvilka, samtliga, hvar etter annan, förklarat att pedagogiken, såsom vetenskap, vore onodig och onyttig, en frukt allena af tyskeriet eller, såsom det på ett annat ställe heter, med mera kläm, ingenting annat än tyska dumma pålutt och fraser. bHlikt hädiskt tal hade inneburit tillräckngt skäl, för en riddare utan fruktan och tadel, att under diskussionens lflighet framkomma med den milda tillrättavisningen, att en sådan mening måste bero på obekuntskap med pedagogien. Men! (nu kommer qvintessensen) friskt mod, mina vänner!, det är inte alls farligt för lr, som sedan dess kommit till en bättre ötvertygelse, som nu haen helt annan åsigt om saken, ty jag vet mer än väl att numera ingen annan ån den originelle lektor B. ännu vågar atvt tänka såsom Ni då tänkte. Hvad skall man nu säga om ett sådant förfarande? Ar det förnultigt, år det klokt, att sålunda blottställa och yverligare förolämpa personer, hvilka man at gammalt är skyldig upprättelse? Hade det icke varit bätre alt liga, att låta saken stadna emellan de tå personer, som deri varit från början intresserade, att uteslutande hålla sig ull Lankastermethoden eller lektor B., och låta anekdoten lara? — Värre är dock att hela den justerande förklaringen är uppdiktad, är reut af gripen ur luften, och att beviset härför icke behöfver hämtas från de närvarande personernas vittnesmål. Kan man väl t. ex. rimligtvis förutsätta att en större samling af padagoger, skulle i en aktad främlings närvaro, alldeles enhålligt och utan trängande skäl, så djupt nedsätta den vetenskap, åt hvilken främlingen, gästen för tillfället, med brinnande ifver egnat sig: Och behöfver man väl veta (hvad H. T:s redaktör lätt kan personligen inhämta), att alla ifrågavarande lärare, utan undantag, den dag i dag är, hysa alldeles samma äsigt om den dåvarande Tyska peedagogiken, som de då hyste eller yttrade, för att finna den uppenbara orimligheten af H. T:s motsatta påstående?