Göteborgsposten – 26 augusti 1861, sida 1

Han var klädd som en bretagnisk bonde. Ett långt och rakt rödt hår föll ned öfver den sofvandes axlar; tjocka röda ögonbryn beskuggade hans då tillslutna ögon: ansigtsuttrycket förrådde någonting enfaldigt. Blanche betraktade honom uppmärksamt och tycktes söka bland sina minnen, men hon fann troligen ingenting, som kunde gifva henne upplysning om den sofvande, ty hon ryckte lätt på axlarne, såsom den hvilken tillstår en okunnighet. Hon tog derefter några steg framåt, med vilja bullrande litet. Den främmande rörde på sig, öppnade till hälften sina ögon och reste sig lifligt upp, då han blef nunnan varse. Blanche såg åter forskande på honom och tycktes vänta, att bonden skulle först tilltala henne. — Ni har önskat få se mig, sade hon slutligen, då hon såg, att den främmande förblef tyst. Hvad vill ni mig, min vän ? — Gifva er en god underrättelse, min syster, svarade bonden med en så ren ton, att den andliga genast fann, att de grofva kläderna icke kunde vara annat än en förklädnad. Blanche tvekade om hvad hon skulle säga; hon kunde visserligen frukta en snara, ty hon och hennes syster hade följt vendöeska armåen, ty de buro båda en drägt som stod utom lagen och hon visste, att det från fängelset till guillo