Göteborgsposten – 24 augusti 1861, sida 1

vit mig ett ovedersägligt bevis på din tillgifvenhet för mig. Fjäriln tycktes eftersinna. — Huru lång tid gifver du mig? frågade han. — Den minsta möjliga. Fjäriln ristade . på hufvudet, liksom öfvervägde han inom sig möjligheterna och svårigheterna för sakens framgång. — Jag riskerar mitt skinn, mumlade han, ty döden har drabbat alla dem, som sökt genomtränga denna hemlighet ... Men det gör detsamma! Min död skall kanske återköpa mitt förflutna ... Jag lofvar dessutom att lyda dig i allt och jag skall hålla mitt löfte. Jag skall göra hvad du begär! tillade han högre. Vicomten räckte honom handen. Fjäriln höjde upp till honom sina ögon, som plötsligt svällt upp af tårar. Detta vänskapsbevis, som Bonchemin ännu aldrig beviljat åt någon, rörde honom djupt. — Du har sagt, stammade han, att du endast skulle räcka din hand åt den man, som återfått sin heder! ... Jag är således nu en hederlig man? — Ja, svarade med allvarsam stämma vicomten. Fjäriln såg uppåt himlen med en blick strålande af stolt glädje, derpå tog han vicomtens