Göteborgsposten – 24 augusti 1861, sida 1

var Mademoiselle; sålunda styrktes min förmodan att hon icke var gift, och at något, som jag hörde henne säga, hade jag fått reda på mälet för hennes resa. Hennes granne på andra sidan var den beslutsamma damen med skarlakansmössan, och hon kuude näppeligen råkat ut för en mera frågvis, att icke saga närgånget nyfiken person. Fråga töljde på fråga med storsta skyndsamhet, och som min graune antungen saknade vilja eller formåga alv torsvara sig, erfor snart den närgångna trågerskan alla omständigheterna beträffande hennes resa. Hon hade kommit från en by i Hereford — den hette BEaton-Bishop, om jag mins rätt — och hon skulle nu resa genom Tyskland till Pesth, icke för sitt nöjes skull, utan för att vara guvernant i en ungersk familj, emedan man ville ha ett engelskt frunummer for barnens undervisning. HKtter att ha inhämtat dessa upplysningar ötvergaf den värda damen i mössan sitt offer såsom oförtjent at vidare uppmärksamhet, men jag för min del kunde icke hindra mig från avt fundera öfver den berättelse, hvars konturer jag nyss förnummit. Hvilken dyster och sorglig historia gätvo de ej begrepp om. Att göra en så lång resa ensam och 1 så dåligt våder, var illa nog; men att icke kunna blicka med glädje mot målet — att emottagas af främungar, menniskor al en annan nation, af andra vanor, som voro främmande för henne, som kanske voro grofva, råa, ja, bedrägliga -hvilken utsigt var icke deta, isynnerhet som den forbittrades genom minnet at det hem hou lemnat. Jag var öfvertygad om att af alla de pröfningar, som voro förknippade med hennes hjeltemodiga företag, var denna utomlands tillbragta jul den sväraste, och jag gissade äfven aw det stackars fruntimret lagt bredvid sin tallrik bretvet från hemmet, för alt ha en vän jemte sig under denna mältid. Sakert är att middagen var mycket plågsam for alla de engelska gästerna. Man kunde väl försöka att icke låta sig bekomma, men det ville ej gå. Den engelske herrn med den inskränkta hjessan och officeren på half sold täflade med hvarandra i att reqvirera dyra viner, hvilka buros in med ytterlig försiglighet al uppassarne i buteljer liggande på videställningar. Dessa utgilter törde icke till det alsedda resultatet, så vidt detta var sinnenas lfvande. Herrn från Smaragdon beslöt att icke läta öfvertraffa sig och reqvirerade en butelj champagne samt blickade stolt omkring sig, när korken flög i taket; men den enda följden al dewa öfverdådiga töretag var en stegrad nedslagenhet hos honom, som så ofverskridit sina ullgångar, och en bojelse att mellan rätterna sitta och grubbla dystert ofver råkmngen. ÅAftven ew försok å värdens sida att rävva sig etter de engelska gästernas tordomar, genom avt införa but och plumpudding 1 matsedeln, atlopp icke väl. Biffen var seg och smakade at ko, och plumpuddingen, hvarom uppassaren hviskade i hvarje engelskt öra, att den var som i England, var en fadd och vasslig rävt. Men att suga upp från bordet och betala kontanta penningar för en juldagsmiddag — det var kronan på allt. Då jag flyttat från hotellet dagen forut och återkommit blott for att äta denna enda måltid, var jag tvungen att kalla en uppassare atsides och lägag Arn