Göteborgsposten – 24 augusti 1861, sida 1

hand, förde den till sina läppar och kysste den med uppriktig rörelse. -— Jag och Tusenskön, sade han, vi skola tacka Gud för den dag, då vi få dö för dig! Vicomten var van vid dessa bevis på det utomordentliga välde han egde öfver dessa halfvilda naturer; men denna gång tycktes han likväl vara rörd. — Lefven båda och förblifven alltid hedern trogna! svarade han, och j skolen aldrig lemna mig. En ny tystnad rådde mellan de båda männen. Fjärilos hjerta klappade så häftigt att hans bröst häfde sig som en ung flickas barm efter en eldig vals. — Gå nu, sade Henri, och sök upp dina kamrater. Fjäriln dök med ett enda språng åter ned i hafvet. — Hvilka befallningar skall jag lemna dem från dig? frågade han, sedan han åter kommit upp på vattenytan. Vicomten eftersinnade. — I morgon afton, sade han, vid Roscandel. Begifven er alla i skymningen ur staden och varen samlade, då andra nattvaktsombytet tillkännages ombord på fartygen. Fjäriln gjorde ett jakande tecken och aflägsnade sig, med snabb fart klyfvande vågorna,