Göteborgsposten – 24 augusti 1861, sida 1

BETTNA -—— SS sig sjelf åtskilligt om att bordservisen ej hål les ren. Han är ätven en förståsigpåare ) matväg, en epikurå så vidt tillgångarne medgitva, och klandrar högt allt hvad som serveras honom, men äter dock mycket af hvarje räv. Vidare finnes der det engelska äkta paret; frun är trog, dum och blond; mannen ulihör det slag, som kan betecknas med ett ord, och det ordet är gäs: en herre med ungefär ett tum mellan härlastet och ögonbrynen och med en hjessa som skulle kunna rymmas i en stor tekopp. Och så är der den gamle skälmen, som man ej gerna misstar Big på; han har grå mustascher och en bar flack på hjessan och säg kanske ljuset torsta gången på Smaragdön (Irland); trän deta land har säkert den dame komiut, som icke sitter långt deritrån och som al nägot outredt skål anser sig som hufvudpersonen vid bordet. Detta gamla fruntummers hufvud är så iosvept uti och omgärdadt med massivt, fast hoppackadt, brunt här i alla slags flåtor och vridningar — hvartwill kommer mössans jättelika utanverk — att hon nödgas kasta sneda blickar med sina gamla ögon når hon — hvilket ofta är händelsen -— vill se på någon al sina grannar. Det är n. b. omöjugt för henne att vrida det pålastade hufvudet. Man skulle också tro, när man ser huru hon lutar sig, då kyparen räcker något öfver hennes hutvud, att hon är rädd att hela byggnaden, som pryder det, här, mössa, band och blommor, skall skutfas ned på grannens tallrik. Det är märkvärdigt att de som nyttja löshår alltid vilja, såsom det heter 1 logiken, bevisa lör mycket. De noja sig icke med att när de äro gamla ha mycket här, hvilket man dock skulle tycka borde vara nog — utan de lägga Big allud till en sådan massa deraf, all nastan ingen ung menniska haft någonung liknande. De lägga ständigt till allt massivare och vidlyttigare flätor och bucklor, så alt all natur försvinner. Man är ganska. litet belåten med hvad man äter vid table dhöte. Man åter alltid tör mycket och det tyckes dock alltid som om man icke hade ätt nägot. Man sparar sin aptit för något, som aldrig kommer, och låter rätter gå förbli sig, som man gerna skulle vilja hälla till godo med när det är tör sent. Det är ocksa visst att det är obebagligt att sitta — icke blott i samma rum, säsom hos en restauratör, utan vid samma bord med ett eller ett par tjog menniskor, at hvilka man icke känner en enda. Jag har erfarit detta i hög grad. Det oträftade neml. en gång att jag nödgades, ;enpm sammanträffande olyckliga omstvändigheer, att äta middag juldagen vid ett table dhöte. dvilka anledningarne voro, behötver jag ej wmltöra — nog alt, istället för avt äta min jullagsmiddag bland kära och bekanta ansigten ick jag äta den i ett främmande land bland versoner, som icke skulle frågat det ringaste titter, om jag dött morgonen derpå. Då jag tänkte på den förestående midlagen — något som är, vill jag hoppas, allid loHigt att göra, men isynnerhet då, såsom å juldagen, denna måltid betraktas som en ogudlig ceremoni -—då jag tånkte, säger 1g, på den förestående middagen och fundeat på densamma, hade jag mycket undrat vad der bletve tor sällskap — om jag skulle Ar On