Göteborgsposten – 20 augusti 1861, sida 1

klasser skulle känna det såsom ett misstörhållande och söka afhjelpa det. Och detta kunde, såsom vi i några föregående artiklar sökt utveckla det, ske endast genom en förändring i det finska språkets ställning och dess höjande till ett bildningens språk. Detta behof af ett gemensamt språk för det finska folkets alla klasser, såsom ett medel för åstadkommandet at en större gemensamhet i sträfvanden och syften, hade dessutom genom töreningen med Ryssland, mot hvars tendenser all möjlig sammanhållighet inom folket var nödvändig, erhållit en ny sporre. — Ur dessa förhållanden kunna de finska språksträfvandena hafva uppkommit, likasåväl som ur eww sträfvande att utbilda det hos det finska folket egendomliga, såsom Snellman vill. Åtminstone kan man fullt ut likasåväl grundlägga dem på sådana betraktelser samt på grund at en mer eller mindre medveten känsla af det ofvan påpekade behofvet ansluta sig till dem, utan att derföre hylla den af Snellman uppställda teorien. Skulle dertöre inga andra än de finska språksträfvandena framgå ur Snellmans teori så kunde det vara tvitlvelaktigt om icke det finska folket verkligen hyllat densamma. Men Snellman sjelf är filosof och alltför stor som sådan, för att icke draga konseqvenserna ur den teori han uppställt. Och han har äfven gjort det, utan att skygga tillbaka för dem. Om nemligen språket också är den mest i ögonen fallande at de i det nationela anlaget inneboende egendomligheterna, så är den dock icke den enda. De finnas och böra utvecklas äfven i vetande och sed. Det finska folkets vetande har dock icke varit särdeles egendomligt; det har under Finlands långa förening med Sverige på det nårmaste hängt tillsammans med den utveckling vetenskapen genomgått härstädes; och seden i Finland, framför allt sådan den visat sig i sambhällsinstitutioner, har äfven, och af samma orsaker, varit nästan helt och hållet öfverensstämmande med den svenska. Men nationalitetsutvecklingen i Finländ fordrar att allt detta skall blifva egendomligt och afvikande från andra nationers förhållanden; derföre har Snellman äfven mer eller mindre måst uppträda och yrka på en sådan egendomlighet. Och detta har han äfven gjort, och förnämligast har han framhållit skyldigheten att afvika från den andliga riktningen inom Sverige, emedan det är den, hvarmed finnarnes vetande och sed hittills mest öfverensstämt. Detta är intet annat än en ren följd af hans nationalitetsteori. Ligger nationalitetens utveckling i utbildandet af egendomligheter, för att särskilja sig från andra nationer, så är det äfven en konseqvens af den skyldighet att utbilda sin nationalitet, som Snellman predikat för finnarne, att de skola försöka att utplåna allt, som hos dem påminner om svenskt inflytande. Efter snellmanska åsigter måste det nödvändigt synas ligga en motsägelse i sådana yttranden, som t. ex. det, i hvilket vår kollega härstädes, Handelstidningen, sökt framhålla svenskarnes ställning