Göteborgsposten – 17 augusti 1861, sida 1

hewska kriget äfven rasat förbi detta ställe, och dylika frågor skulle dessutom endast ha förnya: barnets smärtor. Vi befunno oss endast ett par bösskott frår Saint-Nazaire, hvaröfver en del rojalister gjort sig till herrar. Saint-Nazaire var för mig er minnenas stad. Det var der som mitt sista tjensteuppdrag utförts och jag hade der återigen blifvit bedragen af mina fiender. Jag skall sedan för klara er hela denna historia om färgaren Bernards dotter, hvilken i så många punkter står i förbindelse med er. Denna historia om den lilla Rosa och en markisinna dHorbignys dotter återkom mot min vilja i mitt minne, då barnet, som jag ledde vid handen, hastigt stannade. — Här bodde min snälla mamma, sade flickan. Låt oss gå in. Barnet klappade på dörren till ett hus och ropade; ingen svarade. Jag ropade i min ordning ... samma tystnad. Huset var öde. Vid våra förnyade rop öppnades sakta fönstret till ett hus i grannskapet. Genom öppningen blef jag varse en nunnedrägt. — Min syster, sade jag lifligt. Jag har med mig ett litet barn, vill ni icke gifva det tillflykt hos er? Fönstret stängdes, men dörren öppnades genast.