Göteborgsposten – 17 augusti 1861, sida 1

— der den snart växte fast och i flere genera tioner beklädde sockneskrifvareoch prest embeten i det Sönderfjeldska stiftet, tills den återvände tillbaka till Danmark med Fre: drik Nannestad Wexels, som blef förvaltare för glasmagasinet i Köpenhamn. Hans hustru Bolette Cathrine, född Balliog, var danska, och det kan sålunda med sanning sägas om deras son Wilhelm Andreas, att han är af nordisk ätt. Hans barnaår förflöto stilla i Köpenhamn, utan att han fann behag i sina kamraters lekar och sysselsättningar, hvartill också de stora politiska händelserna kanske till någon del bidrogo. Wexels barndomsminnen bäntora sig mest till hans moder och till vistelsen om somrarne på det vackra Fredriksdal i Danmark. Men under allt detta rörde sig inom hans bröst en liflig lust att lära känna sina fäders hemland, det stolta Norge. Då han hade fyllt 10 år fick han lof att segla dit. Denna resa gjorde ett starkt intryck på honom, och det så mycket mera som den skulle utgöra en förberedelse till det kall, till hvilket han först var ämnad: han skulle nemligen blifva sjökadett. Redan straxt efter hans hemkomst från Norge gick dock denna plan öfver ända. Septemberhändelserna år 1807 inträffade i Danmark samt beröfvade det dess flovta, och nu bestämdes Wexels för boken. Icke fullt två år derefter dog hans moder, och fadren flyttade med sina tvenne döttrar öfver till Norge, der han hlef förvaltare för glasbruken, så att den unge Wexels nu blef öfverlemnad alldeles åt sig sjelf i afskeende å sin läsning; ty en gammal moster, som hade tagit honom till sig, kunde med all sin omsorg om honom dock icke lemna honom någon bjelp i sådant hänseende. Straxt efter det han var kommen hem från sin sjöresa till Norge, hade han blifvit insatt i Köpenhamns metropolitanskola, men då han var öfverlemnad åt sina egna drömmerier gjorde han blott obetydliga framsteg. Till hans lycka, såsom han sjelf skall sagt, blef hans tio år äldre broder, theol. kandidaten Hans Emanuel Wexels, uppmärksam på hans dåliga betyg och törmanade honom allvarligt och kärleksfullt samt genomgick hvarje morgon med honom hans lexor. Det inträffade nu en vändpunkt 1 hans flit, och då brodren kort derefter, år 1812, dog, var Wexels en af de bästa eleverna på Metropolitanskolans öfversta klass. Der emottog han ett stort inflytande af en af sina lärare, norrmannen Sven Borchman Hersleb, känd såsom forfattare till en mindre och en större bibelhistoria, af hvilka den senare allt ännu användes såsom lärobok vid de danska skolorna. Denne man hade 1808 blifvit lärare i skolan, i religion och filosofisk historia. Han stod då i sin kraftigaste ungdom: och var en af de få bland det yngre slägtet, vid hvilka kyrkan på den tiden kunde fästa sitt hopp; ty begåfvad med en ovanlig lärdom örstod han att hos eleverna ingjuta aktning ;ch kärlek för en vetenskaplig uppfattning af eligionen. Redan år 1813 i Januari kallades an dock till en annan verksamhet. Det nyinlagda universitetet i Kristiania skulle för-. ;es med lärare, och Hersleb emottog med slädje den kallelse, som öppnade för honom on utsigt att blifva en af trons stödjepelare i ans älskade fädernesland. Med sorg såg Wexels denne sin käre lärare draga bort, Aro