Göteborgsposten – 16 augusti 1861, sida 1

tillfogat er, och en brinnande törst efter hämnd. Ni känner mig icke, hr vicomte: ni vet icke hvilken underlig menniska jag är. Hvar och en är stolt öfver sitt yrke; men jag har passion för mitt. Polisen är för mig dessutom icke något yrke, den är en konst, en nyttig konst, som kräfver skarpt förstånd och snille. Jag lemnar åt den simple att vårda sig om den skandalösa sidan af saken och tager på min lott den storartade, ty jag är en hedlerlig man. Då jag, samtidigt med det ni blef fälld, afsattes, fördrefs och krossades af mina fiender, drog jag mig tillbaka till provinsen. Der förblef jag, ett rof för verklig smärta: jag var vanhedrad i mina egna ögon. Man hade bedragit mig. Man hade begagnat mitt namn och jag, som hr Lenoir kallade sin högra arm, hade sjunkit ned och blifvit en blott mannekin. Utan att vara rik kunde jag dock lefva af mina räntor; men lifvet var mig besvärligt i de förhållanden, hvaruti jag befann mig. Jag beslöt, att afskaka den nedtryckande dimma, som hvilade öfver mig, och att återupprätta mig i mina egna ögon. Min tjenstebana var afbruten; jag beslöt att fortsätta den för min egen skull. Detta beslut återgaf mig hela min kraft och hela mitt mod. Jag arbetade. Första resultatet af mina efterforskningar var det, att jag blef moraliskt öfvertygad om er och