Göteborgsposten – 16 augusti 1861, sida 1

tad på dess vapen. Om det derföre än må finnas mycket tvifvel ibland nordens invånare angående det rätta i politiken att börja kriget — om många af dem kanske anse att itall saken skulle kunna göras om, de då skulle handla annorlunda — så kan man dock svårligen tänka sig att den delen at den förra unionen, som ännu fortfarande kallar sig Förenta Staterna, skall bitalla en skiljsmessa förr än den hämnats nederlaget vid Manassas. Vid en sådan tidpunkt tjenar det till intet att kriticera partierna från den politiska klokhetens synpunkt, ty detj är den sårade känslan som har högsta väldet. Men vid sådana kriser är det icke utan intresse att fästa sig vid och studera de isolerade individers och hårdnackade minoriteters uppförande, hvilka envist trotsa det allmänna känsloutbrottet. De engelska whigs, hvilka understödde den franska republiken med alla dess fasor och brott, emot konungens, adelns och hela folkets enstämmiga röst, och hvilka icke kunde röras till entusiasm ens af Nelsons och Wellington:s segrar, voro visserligen ofta absurda nog, men efterverlden har dock erkännt att det fanns en djup ådra af sanning i deras kritik och klander. På samma sätt försvaras och förordas en fredlig och vånlig skiljsmessas politik för närvarande uti kongressen i Washington endast af en eller två personer, och har föga utsigt att skaffa sig gehör i någotdera huset; men de tal, som af dem hållas till motvilligt stämda åhörare och för glest besatta bänkar, äro dock värda att tagas kännedom om, om också icke för annat, så åtminstone för att lära känna de betraktelser hvilka främst göra sig gällande hos de personer, som traditionelt äro motståndare till mr Lincolns parti. Det mest anmärkningsvärda af dessa tal är utan tvifvel ett som för någon tid sedan hölls af mr Vallandigham, från Ohio. Det utgör närmast en philippik emot den exekutiva maktens usurpation som mr Lincoln påstås ha tillåtit sig. Med en hel hop af den svulstiga och groteska vältalighet, som utmärker de flesta af den amerikanska vesterns talare, framhåller det de kränkningar af konstitutionen, hvartill mr Lincolns motståndare anse honom hatva gjort sig skyldig. Det hufvudsakliga intresset vid denna sida aft talet ligger deri, att det ger tillkänna den form det allmänna tadlet emot presidenten och hans kabinett skall antaga, ifall de icke skola lyckas att bringa det krig de påbegyunt till ett framgångsfullt slut. Skall presidenten Davis och general Beauregard kunna bibehålla sin ställning, skall söderns folk fortfara att hålla stånd mot både våld och underhandlingar och skall bomulln visa sig vara så mäktig som vice presidenten Stephens tror samt tvinga verlden att söka att skydda dem som frambringa den, så kunna vi vänta en storm at impopularitet mot de statsmän hvilka skola blifva utpekade som upphofsmän till kriget. Den karthagiska anda, som fördömer en general som icke haft framgång, är redan på fullt välde bland nordens folk, och skall presiden