Göteborgsposten – 16 augusti 1861, sida 1

Sjögastarnes konuug.) Historisk sjöroman, öfversatt från franskan. Bonchemin andades häftigt; derefter släppte han, utan att säga ett ord, Jacquets händer, steg upp, förde undan de långa hårtestarne, som betäckte hans panna, och gick med stora steg några slag genom rummet. Några sekunder voro tillräckliga, för att kufva de stormande känslor, som kommo blodet att brusa genom hans ådror och hans bjerna att förvirras. Efter en stund hade han återhemtat sig någorlunda och tog ånyo plats bredvid Jacquet. — Jag är verkligen vicomte de Renneville, sade han med fast stämma. Tala nu, min herre; hvad har ni att säga mig? Jacquet bugade sig med en ödmjukhet, hvilken på den tiden var högst omodern. — Hr vicomte, svarade han derefter, jag har sagt eder mitt namn: Jacquet; jag har tolkat för er den dubbla känsla jag åtlydt: önskan efter att upprätta det ofrivilliga onda som jag ) Forts. från N:o 149—155, 157—183, 185—188.