Göteborgsposten – 12 augusti 1861, sida 1

— och bönen, att den förening, som nu åvägabragts mellan de evangeliska i norden och England, icke blott måtte vara en ögoublickots sak. Derpå inleddes en längre diskussion, rörande den i Wexels föredrag framhållna betydelsen af Grundtvigska åsigternas, om äfven traditionens berättigande, utbredande inom norska kyrkan. Utrymmet förbjuder oss att omständligare referera denna diskussion, ur hvilken dessutom ej framgick något annat resultat än vissheten om att de olika partierna stå ännu lika rustade mot hvarandra som redan förut under flere år. Stiltsprosten Jensen förklarade sig först sjelf ha varit anhängare af Grundtvig, men bibeln kallades ett dödt ord, apostlarne lades på likhalm och från kyrkans bakgrund predikade en mystisk röst endast försakelsen och bekännelsen; då blet han rädd och såg sig tvungen att sjelf undersöka, om det verkligen forutan bibeln äfven fanns ett lefvande ord trån Kristus. Han forskade hos de äldsta sanningsvittnen, och det blef honom allt mera klart, att den byggnad, som Grundtvig utgifvit för Guds eget verk, uppförts sten för sten af menniskohänder, fastän under gudomlig ledning. Hans trosbekännelse var: Jag vet mig ingen annan väg till salighet, än den korsfäste Jesum Kristum. Pastor Boisen yttrade, att visserligen intet skriftligt bevis kan anföras for att döpelseförbundet härstammar omedelbart från Kristus; men om ett sådant kunde företes, skulle det kunna tjena till grundval for tron. Prester kunna svårligen tillegna sig denna Grundltvigs upplysning, men lekmän och barn kunna mycket bättre förstå, att äfven ett muntligt ord kan vara säkert. Efter några andra talare yttrade sig äfven ordföranden pastor S. Brun, förklarande sitt hopp vara bygdt på: Tror du på Kristus, skall du blifva salig, och såg i den heliga skrift trons lefvande apostoliska ord såsom en fortsättning at apostlarnes lif. Afven han bygde på döpelseförbundet, på Guds eviga näd ; men grundtvigianernas förhållande till skriften hade stött bort många, och då de sade, att döpelseförbundet var Kristi ord, så måste de bevisa det. Pastor JVexel tasthöll vid sitt yttrande om Grundtvigska åsigternas allt större utbredande inom Norge. På eftermiddagen fortsattes diskussionen om den norska berättelsen. Otverlärare Fogh framhöll Grundtvigs stora förtjenster om religionsfriheten, för hvilken han arbetat redan på den tid, då han var illa sedd. Derigenom hade man börjat skilja mellan Guds rike och Verldens rike, och först då nödvändigheten häraf blefvo klar, skulle det andliga lifvet kunna kraftigt röra sig. Kyrkoherden Hammar var ense med den föregående talaren, men ville erinra om, att Grundtvig ingenting uträttat af sig sjelf. Hauge var död och kunde derfoöre anses historisk; men Grundtvig lefver och hans historia bör derföre ej skrifvas nu, för att bli opartisk. Docenten Bring framhöll det oriktiga i att påstå, det kyrkan stode fri gentemot Herran och talade till honom i bekännelsen. Genom att göra detta till Herrans ord, komrher man in på katolicismen. Lifvet inom svenska