Göteborgsposten – 12 augusti 1861, sida 1

telj och lemnade den åt Fjäriln. -Derefter lutade hon sig intill honom, just då han tänkte med buteljen begifva sig bort till ett annat bord, och sade sakta: — Är det sannt, att han har någonting att frukta ? Fjäriln fästade sina små genomträngande ögon på värdinnan. -— Tjädern och Hvalfisken sade det helt nyss, tillade hon, sålunda besvarande hans tysta fråga, och visade med blicken på tvenne män, hvilka sutto och spelade kort vid ett bord nära disken. Stojet hade ej minskats ett ögonblick. De, som fyllde detta kyffe, voro ännu mera förfärande att betrakta hvar för sig, än i sin helhet. Alla dessa galgfysiognomier, lifvade af ruset, spelet, stojet och skriken, företedde en anblick, värdig Goyas, bandit-, tjufoch tiggaremålarens pensel. Denna krog befann sig på en ännu lägre grad än Ance, sansculotternas tillhåll. Det var dräggen af Brests blandade befolkning, som här bade sin tillflyktsort. En stor del af dem, som drucko, spelade och skrattade i denna håla, buro ännu färska spår af de jernbojor, som tryckt dem i galergården. Men bland alla dessa, hvilkas bullersamhet ej kände någon gräns, hördes ingen enda tvist. Spelet var ärligt, blickarne uppriktiga; samtalen