Göteborgsposten – 8 augusti 1861, sida 1

flicka, hvilka om några minuter skulle skiljas åt af döden. Slutligen är kärran tom... Qvinnans tur kommer. Ance uppmanar henne, att stiga upp på schavotten, men den unga flickan, ett rot för den djupaste förtviflan, har funnit en öfvermensklig styrka, att hålla sig fast vid sin mor. En strid, som är omöjlig att återgifva, började då... — Nå, sade Ance till sin medhjelpare, för dem hit upp båda två då! Det fanns nästan icke bland hela den menniskomassa, som omgaf schavotten, ett enda hjerta i stånd att hysa någon mensklig känsla, ty intet rop af ogillande hördes, och då drängarne lydde bödeln, när modren och barnet hissades tillsammans upp på den förfärliga maskinen, ljödo starka bandklappningar på torget. Man borde nu skilja de båda arma offren åt, men äfven denna gången voro alla bemödanden fåfänga. — Blixt och dunder! sade Ance, vi förlora vår tid och den lilla skall bli orsaken till att min middag kommer att kallna. Välan, skilj dem åt! bind modren! Och då barnet och modren alltjemt höllo sig konvulsiviskt tryckta intill hvarandra, med läpparne ihop för en sista kyss, ropade Ance: — Nåväl! bind dem båda två då! Han såg dervid sjelf efter maskinen, på det