Göteborgsposten – 6 augusti 1861, sida 1

själ ängsliga blef han räddad af en annan, en satans duktig karl. Hvar är min räddare? frågade sjömannen. Men han stod ej att finna. I detsamma närmade sig en person, klädd som simpel borgare, sakta sjömännens bord Denna person, hvars ålder var oviss och hvilken man cj kunde anslå till mer än på sin höjd 35 år, hade i sin gång någonting inställsamt, krypande, som liknade räfven. En liten peruk betäckte hans gulnade panna små, ibland ytterst lifliga ögon, hvilka lågo djupt inne i sina ögongropar, framblixtrade under ett par små ljusa ögonbryn. Han var tom och mager, och hans fina, väl vårdade händer förrådde en person, som stod öfver arbetaren. Denne nykomne hade med lifligt intresse hört den talande sjömannen, och så småningom närmat sig gruppen, och när han hörde sjömannen utropa hvar är min räddare !, förrådde han en liflig rörelse af belåtenhet och tillfredsställelse; hans ögon lifvades och hans läppar drogos tillsammans, liksom för att qväfva en suck af belåtenhet. Han tycktes just vilja tilltala de drickande sjömännen, då!en marinsoldat hastigt plöjde sig väg fram till det bord, vid hvilket sjömännen sutto. — 8e Petit-Pierre! utropade den nykomne. Huru mår du, din gamle lergök ?