Göteborgsposten – 6 augusti 1861, sida 1

RESRNNRENE TESEN AAA SABER VISADE ENA DA vit försökt af bourbonernas anhängare men som det lyckats Cialdini att undertrycka Närmare underrättelser om denna händelse saknas ännu, men man kan väl svårligen an. nat än vara glad på italienarnes vägnar öfver att den i alla fall förr eller senare förestå. ende krisen nu en gång inträffat. Man kar hoppas att det olyckliga tvllståndet i södre Italien genom densamma skall börja att när ma sig sitt slut, så att Italienarne skola kunnö vara i stånd att åter ostörda, eller åtmin stone med mindre bekymmer för denna de af riket, fortsätta sina öfriga sträfvanden. Py hittills bar det beständigt mer eller mindre och mest på senaste tid så upptagit italienar nes sinnen, att det nästan förlamat deras för måga att verka åt andra håll. Allas blickar äro här fästade på Nea pel, säger en korrespondent från norra Ita lien till ett utländskt blad; det är nu klart för alla hårstädes, att de många ståthållare som vi sändt dit ned och som icke kunnat blitva qvar der, hafva stött på större svårig heter, än vi velat anse för patriotiskt att er. känna och omtala. Man känner på sig at Cialdini är den siste som vi kunna sända dit för att upprätthålla det hittills följda systemet och vi erkänna nu uppriktigt att vi föra krig borgerligt krig i Neapel, ehuru fienderna of ficielt kallas för banditer. Och många, son känna förhållandena i Neapel väl, tvifla äfven om ens Cialdini, åtminstone på så kort tic som man hoppas, skall kunna uträtta något samt hysa bekymmer för, att det namn, har har förvärtvat vid Uasteltidardo, icke skal komma lika så klart lysande tillbaka från Ne apel. Man har den största tilltro till han: mod och militäriska förmåga; men man ve att han icke har vana vid civilt arbete och at han derföre icke skall vara istånd att förbättr: hela den inre administrationen, hvari kanske just det onda ligger. Jag träffade tillsammai med Cialdinis företrädare i det militäriska öf verbefälet i södra Italien, general Durando då han på återresan till Turin passerade ge nom Genua. På mina olika frågor svarads han ungefär följande: Förbållandena i Neape äro högst sorghga. Det skall visserligei glädja mig om min efterträdare der skall var: lyckligare än jag; men jag tviflar på att har skall vara det, ifall han icke medför en arm om 100,000 man samt förklarar hela konun gariket Neapel i belägringstillstånd. Och äf ven i så fall skall saken hafva sina stora svå righeter. Genom att hänga och skjuta de personer, som vi förklara för upprorsmän, ut rättas jemförelsevis ganska litet. Enligt mir mening har Garibaldi gjort oss en ganska då lig tjenst genom att eröfra detta land. De skulle hafva varit långt bättre, om vi bade väntat, tills folket sjelf hade kallat oss på et otvetydigt sätt. Hälften af det blod, som v nu utgjuta, kunde hellre hafva utgjutits i et inbördes krig, innan vi kommo, och huru lyck liga, huru hederliga skulle vi då icke hafve stått såsom befriare! — För det närvarande tjenar Neapel blott till att försvaga våra mi ARG SNR RR RTR RIAA RR VAR ARA RR se