Göteborgsposten – 29 juli 1861, sida 1

Grefvinnan Gruffiakin i handom, genomläsa detta stora skaldestycke, om hvilket man haft så mycket att på förband tala. Det hade bland annat sagts, att vi i grefvinnan skulle få se ett motstycke till Paludan-Millers Adam Homo, en Eva Homo så att säga, 1 hvilken skalden från en reflekteradt ironisk ståndpunkt skulle låta oss få skåda in i åtskilliga mysterier af en förnäm dams lif. Man hade sagt oss det, men, sanningen att säga, vi trodde icke riktigt derpå. Orvar Odds position är ingalunda den djupt reflekteräåde, den afsigtligt ironiska, der fört. drager sig sjelf undan från sitt objekt och genom att visa dettas dåliga sidor på samma gång framter sina egna goda, eller måhända rättare visar sig sjelf stå på en reflekterad ståndpunkt öfverlägsen det under honom varande objektet, ja, till och med tillintetgör detta. Denna plats innehar Paludan-Miller gentemot sin Adam Homo. Man intresserar sig för denne, men man känner sjelf, att man är bättre än han, och än mera, man känner att skalden står vida öfver honom. Denna plats har hittills åtminstone ej varit alldeles Orvar Odds. Han är visserligen realist, men dock ej tillräckligt att icke alltför ofta slå öfver i det rent subjektiva. Det var också dertöre vi icke så säkert väntade oss i grefvinnan Gruffiakin få se qvinnan, formad till sina begrepp, omdömen och begär efter tidens sed, hela qvinnan uppgå. Men vi hade dock väntat oss mera än hvad vi fingo. Orvar Odds Grefvinnan Gruffiakin är en versifierad novell, hållen i en dess bättre redan för längesedan inom vårt lands litteratur föråldrad stil. Och novellens fabel, om den ens innehåller något egentligt helt, är denna: Vid Djurgårdsbrunn vid Stockholm vistades en sommar en ung, skön oeh rik rysk enka, som ständigt omhvärfdes at friare och — sina medsystrars sqvaller. Djutmåndajrenes vi 2? sjågvea uFör trettio år tillbaka uti tiden Valerius än vid bålen qvad och sjöngs sen efter utaf land och stad, (nyss vi haft Gluntarna, i morgon hvad? hvad om en femårstid, härnäst förliden?) och Djurgårdsbrunn var verkligen ett bad, — för här att tala riktigt europeiskt — ett bad af fashion, nästan pyreneiskt. Nåväl, vid samma brunn fanns en turkisk amiral eller någonting dylikt, Ibrahim Gibraltar, en italiensk signor med svarta ögon och för öfrigt skickhghet i teckningskonsten, samt en 8. k. envoyg, hr Månesköld, hvars antecedentia voro obekanta. Naturligtvis äro dessa trenne, som alla andra karlar förtjusta i den sköna grefvinnan; men grefvinnan är ej till sitt inre väsen någon salongens ytliga qvinna (således omöjligen en Eva Homo), hon är ett skogens barn och leds vid salongernas tråk. Hon längtar hem till sitt fosterland, sitt kära Finland (hennes längtan är uttryckt i sköna lyriska verser, till hvilka vi sedan återkomma), hon låter ej fånga sig af kurtisen. Men ge nom någon omständighet upptäcker italienarn, att envoyen är en skurk, som begått någo! bofstreck mot en qvinna i Italien, der har då var politisk spion, och hvilken signorer länge sökt efter. Han uppdagar detta sen