Göteborgsposten – 23 juli 1861, sida 1

skulle komma tillbaka och icke finna något hem, samt att hon skulle vara tvungen att utstå denna förskräckliga olycka för det att hon lefde tillsammans med svarta förrädare, som satte sig upp mot den heliga tadren och gjorde brödet dyrt och hushyrorna höga. — En gensdarm gick förbi. Hon kastade sin gnistrande blick på honom och satte begge händerna i sidorne samt ropade: Vill du kanske arrestera mig? För mig någonstädes, der jag kan sitta och vänta på mina barn! För oss 1 förvar! Låt honom töra oss i förvar! Låt honom arrestera oss. — Och hela hopen skrek till gensdarmen som skyndade förbi: För oss till ett fängelse! Arrestera oss! Jag är öfvertygad om, att det åtminstone hos några af mängden var en blandning af verklig och förställd tro på den hotande katastrofen; man hade aning om att det spelades en intrig och att man hade en rolli densamma. Detta utgor en del af den demoralisation som härleder sig från kyrkan. Det låg derföre säkerligen också någon ironi i ropen: Arrestera oss! Men från många kom skriket med ett sådant uttryck af uppriktighet att man nästan kunde blifva smittad af deras ångest. Jag frågade mig sjelf: Huru kan du då så säkert veta att verlden skall stå öfver midnatt? — Jag fick mina vänner med mig; men vi stannades dock snart i gatan S:t Donato af en annan hop, inför hvilken en gammal man höll tal. Han sade att han kunde komma ihåg den tid då fransmännen under Massena hade varit i staden, Då var Massena detsamma som nu Garibaldi; han ansågs för en gud ehuru han var en gudsförnekare och en fiende till påfven, och det var nogsamt kändt att madonnan i Voltre då hade blinkat med ena ögat och derigenom tillkännagifvit att en olycka förestode. Presterna hade bedt till henne och hon hade gått i förbön för dem, men hon hade icke kunnat förhindra att de fattiga först måst spisa hästkött och rötter, derpå gammalt sulläder samt slutligen dö af svält. Nu hade många andra tecken skett; han hade sjelf hört madonnan i S:t Lorenzo sucka, och en stor olycka skulle komma att ske, ifall man icke fick gjordt slut på saken och hämnd skaffad öfver hennes förnekare. Alla gudsförnekare borde dö som hundar; så kunde hederligt folk kanske få lof att lefva om de blott sjelfva ville göra bot. — Detta tal ansåg polisen dock för allt för groft. Ett par gensdarmer gingo fram till mannen och bådo honom höfigt att följa med till ett ställe, der han formodligen kunde göra bot. Då vi härifrån kommo ned till staden, blefvo vi icke litet öfverraskade af att finna en mängd af de herrliga palatserna i Strada nuova illuminerade. Det var fromma adelsmän hvilka firade Johannes döparens dag, och den stilla, tindrande ljusglansen tog sig underligt ut för oss, som kommo frän det af passionerna upprörda mörker jag nyss omnämnt. Mången af det lägre folket satt uppe hela natten, tills dagen bröt in, och visade att SÅS XEEEXXEXE-E-— KFmeee-—-—-—ÅXW--22xtm)