Göteborgsposten – 20 juli 1861, sida 1

nen. Han fann tvenne stora delar af riket i fullt uppror. Italien hotade att lösryckas genom dess folks patriotiska känslor och genom den piemontesiska konungens patriotiska ärelystnad. Ungern hade begynt en uppresning, som ständigt skall komma att intaga en framstående plats i Europas moderna historia. Genom ansträngningar hvilka berättiga en att högt uppskatta den unge monarkens kraft blefvo begge farorna öfvervunna. Karl Albert blef slagen, och genom Rysslands tillhjelp bragtes Ungern att underkasta sig. Man skulle hafva väntat att den unge kejsaren, efter att hafva vunnit sådana segrar skulle hafva förstått att begagna dem. Men i stället för att följa den politik som hvarje stor eröfrare gjort till rättesnöre för sig, att försöka försona de öfvervunna, har Frans Joseph under hela sin regering gjort allt sitt bästa för att förtjena det omdöme om hans karakter som de demokratiska partiledarne hafva påbördat honom. Ungerns ställning har alltsedan uppresningens undertryckande varit nästan outhärdelig för magyarerne. De hafva blifvit beröfvade sina rättigheter samt hafva blifvit bemästrade i sina sträfvanden att erhålla en aktningsbjudande politisk ställning. De hafva icke blott blifvit beröfvade sitt ötfverherrskap ötver de raser som bo på deras gränser eller äro inblandade emellan dem, utan de hafva äfven förlorat de rättigheter som tillhört dem sedan urminnes tid. Följden deraf har också blifvit den att de framför alla andra nationer hafva blifvit våra dagars martyrer. De hafva blifvit firade i tal och i sång såsom det ädla slägte, hvilket kämpat mot en despot för sina dyraste rättigheter och hvilket kunnät krossas och förodmjukas endast genom en annan, ännu värre despots inblandning i striden. Det är detta som gjort dem så populära. Att så är derför ha de i väsentlig grad att tacka Frans Josephs beteende. Han var så despotisk och så intagen af envåldsmakten att han företog sig att sätta sig emot dem personligen i egenskap af Habsburgska husets chef. Han sökte icke att stödja sin rätt på fördrag eller öfverenskommelser, eller i allmänhet på något annat än sin börd. Han har icke lagt i vågskålen på sin sida någon enda populär mening. Han har icke skaffat sig någon att understödja sig eller af hvilken han kunnat påräkna moralisk hjelp; han har ensam ställt sig emot flere millioner menniskor utan att vilja fästa någon vid sig. Den följd man kunde vänta sig har äfven inträffat. Ungrarne hafva under de sista ären återvunnit förnyad styrka, och de äro i detta ögonblick lika så fruktansvärda som de voro när det första slaget riktades mot dem år 1849. En stor del af det hat som kejsaren har ådragit sig måste hänföras till detta hans och hans rådgifvares lika okloka som all rättskänsla kränkande beslut, att sålunda ensam ställa sin person emot ungrarnes fordringar. Dessa fordringar förklarades från första början af befolkningen i några af de andra provinserna för orättvisa och kränkande för dem. Men dessa strider dogo snart bort. Frans Joseph var för despotisk för att ens af klokhet och beräkning ställa sig i spetsen för någon del af befolkningens intressen, och man hade under flera år skådespelet af en autokratisk monark som på grund af egen maktfull