Göteborgsposten – 20 juli 1861, sida 1

MOO— FTF W1HXA-X —— De Foes berättelse kan icke gerna anses vara uppkommen at Selkirks historia såsom vanligtvis antages. Men en blott och bar fri skapelse af De Foes fantasi är denna berättelse dock icke heller. En mycket läst bok i England på De Foes ungdomstid var den af en atkomling af den gamla peruanska konungaslägten, Garcilassv de la Vega, utgifna berättelsen om Peru, och der förekommer straxt i början af densamma historien om en spansk sjöman Serrano som lidit ett skeppsbrott vid trakten af Örimocos mynning och hvilken bistoria med sannolikhet kan anses forst hafva väckt hos De Foe tanken på det ämne som han sedan så mästerligt utfört. Peter Serrano hade enligt denna berättelse genom simmande räddat sig från ett skeppsbrott till en liten öde ö af ungefär två sjömils omfång. Naken hade han blifvit uppkastad på denna ö, der det hvarken fanns vatten eller träd eller eljest något för att vidmakthålla det menskliga lifvet. I sorgliga tankar derötver hade han tillbragt den första natten och då det åter blef dag, gick han omkring ön 1 alla riktningar samt tann på stranden några musslor och andra likartade sjödjur, hvilka hatvet hade vräkt upp på land och hvilka han måste spisa råa, emedan han icke hade någon eld för att koka eller steka dem. Med denna obetydliga spis måste han nöja sig, tills han icke långt från stranden varseblet några sköldpaddor. Han väntade tills de kommit nog nära för att ban kunde nå dem och lade dem derpå på rygg, så att de icke kunde röra sig. Derpå skar han halsen af dem och drack blodet i stället för vatten och skar med en knif, som han hade wid sin gördel, köttet i skifvor, hvilka han torkade i solen. Skalen använde han för att samla regnvatten, som fanns i pölar öfverallt. Så uvllbragte han den första at dagarne med att fånga så många sköldpaddor som möjligt. Sedan han samlat ett behörigt förråd af kött och dricksvatten, begynte han att eftersinna huru han skulle kunna få eld både för att kunna tillreda sitt kött och för avt kunna åstadkomma rök och derigenom gilva signal åt törbiseglande fartyg. Framför allt sokte han kunna få tag i någon kiselsten för att kunna slå eld mot den med sin knif. En sådan kunde han dock endast törskaffa sig genom att simma ut i sjon och genom att dyka etter sådana på hafsbovtnen. Nedan han, som sagdt, sålunda fått sig en kiselsten och kunde slå eld, utdrog han trådar från sin skjorta, hvilka han sedan gnuggade så att de kunde göra tjenst som fnöske. Derpå samlade han en stor massa hafstång samt spillror af skeppsbrutna fartyg, som lågo å stranden och lyckades ätven avt antända en eld. Han underhöll den med samma slags brännmaterial vidare, och för att den icke skulle utsläckas af regn, gjorde han ett slags skyddshvalt åt den af skalen af de sköldpaddor som han dödat, och vände all sin uppmärksamhet på att ständigt hålla elden brinnande. Vidare än så lyckades han icke att torbättra sitt tillstånd ; och i detta läge letde han i tre års tid, hvarunder han såg många tartyg segla förbi, hvilka han försökte att genom sin rök få att fästa uppmärksamhet vid sig, men de afveko icke från sin kosa, så att den olycklige slutligen, förtviflande om all