Göteborgsposten – 19 juli 1861, sida 2

mening, från början endast angifven i sådana sväfvande ordalag, af hvilkas tvetydiga natur jag för ögonblicket både kunde och af artighet ville till hans fördel begagna mig, numera blifvit framställd med så bestämda uttryck, att hvarken någon ironiens konst eller den mest välvilliga tydning längre förmådde dölja eller öfverskyla det grundfalska innehållet, hvilket irför kritikens domstol måste rentaf tillintetgöra den vetenskapsman, som ville acceptera detsamma såsom riktigt. I stället för hvad hr H. verkligen sagt, näml. att äfven förnuftet yore underkastadt individuela olikheter och i följd deraf otillförlitligt, hvilket lät rätttärdiga sig med afseende på de lägre formerna af den mänskliga förnuftsverksamheten, dit äfven det såsom bevis använda exemplet af Molochskulten uppenbart hänvisade, hette det nu i tidningen uttryckligen, att den ifrågavarande individuela föränderligheten och dermed sammanhängande brist på tilltörlitlighet faller sjelfva tankeförmagan (således förnufteta högsta form) till last, och i stället för Molochskulten insattes ganska konseqvent också ett spritt nytt bevis, näml. vexlingen af de filosofiska systemerna, Att hr H. från början mer eller mindre medvetet syftat just åt detta håll bestrider jag ingalunda, utan finner det till och med ganska troligt; men förunderligt är, att han alls icke synes anat den skonsamhetens taktik, som förmådde mig att i hans obestämda ord häldre in lägga en riktigare mening, och fullkomligen obegripligt, att han, sedan tillagda nya bestämmningar gifvit at, hans ord en alldeles annan mening, som snörrätt upphäfde hela den i mitt föredrag Jullföljda tankegången, ännu kunde låta mig förklara, att ingen motsägelse ägde rum mellan mina egna och hr H:s åsigter. Emellertid hade jag både af egen erfarenhet (ifrån år 1854) och af andrag lärt känna min man allt för väl, för att icke befara, att minsta försök till beriktigande förmodligen skulle inveckla mig i en ändlös polemik af detta förhatliga slag, der man i utbyte för tidspillan och personligt obehag icke har att hoppas ens ett solgrands omedelbar vinst för sin förnuftiga ande; och då jag tillika trodde, att ingen förståndig, eller hvars omdöme vore mig dyrbart, skulle fästa ringaste vigt vid tidningsreferatet, beslöt jag till en början att icke bekymra mig om någon rättelse. Snart efteråt erfor jag dock, att man i detta särskilda fall tillmätte Handelstidningens ord en synnerlig auktoritet, eftersom dess hufvudredaktör sjelf uppträdt såsom personlig deltagare i diskussionen ; och nu hade jag icke längre lof att tiga, så framt jag ej ville låta godtyckligt stämpla mig såsom en ventenskaplig sjelfspilling, den der icke blott skulle förklarat två sinsemellan diametralt motsatta och oförenliga åsigter för sammanstämmande, utan ock genom medgifvandet, att äfven den högsta formen af menskligt förnimmande (ty denna form är hvad filosoferna förstå med tanke) vore underkastad individuela vexlingar, skulle påstått ingen människa någonsin kunna äga någon visshet att vid studerandet at t. ex. Euklides geometri eller Aristoteles logik förknippa med något enda deras ord just samma begrepp, som författarne sjelfve elier andra af deras läsare dervid fästat o. 8. v., kort sagdt, skulle, proklamerande en den menskliga kunskapsförmågans fullständiga bankrutt, nedsatt vårt slägto till fönadens like och nedrifvit hela den grundfasta bryggan, som med sjelfmedvetandets visshet sammanbinder icke blott skilda individer och tidsåldrar med hvarandra, utan ock jorden med himlen, tiden med evigheten, människan med Gud. Jag blef alltså nödsakad att aflåta det i H. T. för d. 15 Muj (N:o 111) intagna beriktigande, hvari på ett sätt som för att skona den kända lättretligheten var ända till ytterlighet varsamt, förklarades att, hvad jag yttrat om samstämmigheten mellan hr IH. och mig endast haft afseende på de uttryck, hvaraf hr H. vid sjelfva diskussiouvstillfället betjenade sig, men upphört att äga giltighet, sedan det mundtligen af honom nyttjade ordet förnuft i tidningen blifvit utbytt mot och expliceradt såsom likbetydande med (förnuftig) tankeförmåga : att på samma gång det förut använda beviset af Molochsoffret blifvit i tidningen ersatt med det onekligen för ändamålet långt mera passande af de stridiga filosofiska systemerna, aktade jag mig noga att ens med ett ord antyda, utan nöjde sig med att blott likasom tillfälligtvis bifoga några ord till gendrifning af det nya och derföre dittills alldeles ovidrörda argumentet. Men all den använda varsamheten, hvarmed jag hoppats kunna köpa befrielse ifrån en fortsatt polemik, blef likäl fåfäng, då H. T. icke fann sig ovärdigt att söka jäfva mitt beriktigande genom det sanningslösa föregifvandet, att de ord, dem min protest gällde, voro af hennes referent specielt antecknade efter deras lydelse. Detta föranledde ifrån min sida afsändandet af en så lydande skrifvelse: Hos Redaktionen af Göteborga Handelsoch Sjöfartstidning anhåller undertecknad om plats för hosföljande genmäle sednasti det nummer, som utkomwer Pingstaftonen den 18 Maj, eller, i händelse af vägran, att uppsatsen måtte återbekommas genom budet omkring klockan 12 (middagen) denna dag, för att införas i Göteborgsposten. Göteborg d. 17 Maj. N. W. Ljungberg. Omedelbarligen återkom mitt bud från redaktionsbyrån med följande under min skrifvelse tecknade besked: Då Handelstid. Red. aldrig låter föreskrifva sig dagen, när ett genmäle kan intagas, och då hon ännu mindre tager intryck af hotelser om inserater i andra tidningar, så återsändes uppsatsen. 8. A. Hedlund. (Bägge skrifvelserna finnas ännu i behåll och kunna när som häldst till granskning presenteras). Obestridligen hade alltså H. T. vägrat bifalla min framställda anhällan, hvarföre följden naturligtvis borde blifva, att jag i öfverensstämmelse med mitt öppet gjorda tillkännagifvande samma dag vände mig till Göteborgsposten, åberopande såsom skäl, att Handelstidningen vägrat att före Pingsten intaga mitt genmäle. Hvad gjorde nu H. T.? Jo, hon skyndade sig att ur det på morgonen utkomna numret af Göteborgsposten aftrycka genmälet redan samma dag eller Pingstajtonen (N:o 114) och vill sedan i stöd af detta faktum ånyo beslå mig med osanning, påstående att hon icke vägrat hr lektorn plats för det nu i dess helhet införda genmälet före Du sk