Göteborgsposten – 19 juli 1861, sida 2

— Ack! sade han, dö för er hand! hvilken afundsvärd död! — Ja, fortfor Mary utan att visa den minsta rörelse, jag skulle döda er. Jag förstår Othello. Han var en hjelte! Ilan måste ha varit mycket beundransvärd. Men han har med sitt örgott något förringat det poetiska i sin sublima handling. Detta örgott är tråkigt! Hvad tänker ni derom? — Den sanna passionen dödar, stryper, söndersliter med sina naglar och tänder, men qväfver icke med en kudde! utropade lord Elen! — Bravo, mylord! Ni talar bra, inföll miss Mary och nickade gillande med hufvudet. Således, jag upprepar det, om jag vore svartsjuk, skulle jag döda er, men jag älskar er ännu icke tillräckligt, för att kunna tänka på möjligheten af ett brott. — Hvad skall jag då göra, älskade miss, för att kunna beveka ert hjerta? frågade den engelske officeren med sönderslitande ton. — En mycket enkel, men på samma gång stor och skön handling, svarade Mary. Befria mig från en stor fara, ryck mig undan en säker död, kortligen, var en hjelte, mylord, och jag skall älska er! (Forts.)