Göteborgsposten – 15 juli 1861, sida 2

snabbt förbi de båda frangmännen och rusade med oemotståndlig häftighet på de fem männen. Kulorna, som hveno omkring deras öron, hejdade icke deras ifver, och inom några sekunder voro engelsmannen och negrerna kullkastade och strypta. Morgonstjernan, Charles och Mahurec hade skyndat efter de rasande djuren, men funno vid sin framkomst likväl endast fem lik. De hade alla blifvit dödade på samma sätt: blodhundarne hade huggit sina tänder i deras strupar med samma säkerhet och noggrannhet som af hvilken kirurg som helst. -— För fan! sade Maburec och smekte den blodiga nosen på en af hundarne, det är stränga kamrater. — Coumå och hans bror skola följa er, sade den unga flickan till Charles; jag gifver eder dem ! Hon visade härvid med fingret på de båda vackraste och starkaste af de fyra hundarne. — Men, återtog sjömannen, vår expedition är ju nu slutad, min löjtnant. Vi skulle skaffa oss kläder, och vi ha redan fått sådana: vi behöfva blott kläda af engelsmannen och de svarta här. Charles fästade en sorgsen och medlidsam blick på Morgonstjernan. — Arma barn! mumlade han.