Göteborgsposten – 15 juli 1861, sida 2

j Lundberg. — Drottningen afreser lördagen d 20 d:s å ångfartyget Svea ölver Läbeck till Soden, för att sammanträffa med sina föräldrar som der begagna bad. — Hertiginnan af Östergötland . ämnar äfven i slutet af månader företaga en utrikes resa, till Pyrmont, för sin helsas vårdande. Hennes barn qvarblifva på Rosendal till enkedrottningens återkomst Grefvinnan Brahe kommer att utflytta dit, för att under tiden, såsom hofmästarinna, vistas derstädes. Uppträdet vid Elfsborg. Sedan H.-T i sitt fredagsnummer aftryckt vår berättelse om det uppträde, som i går 8 dagar sedan egt rum å Elfsborgsfjorden och å Elfsborgs fästning, hvarvid tidningen dels förklarat att berättelsen 1 det närmaste öfverensstämde med hvad hon sjelf i ämnet förnummit, och dels begagnat tillfället att underrätta sina läsare, det hon alltsedan måndagen haft kännedom om saken, men, enligt sina publicistiska åsigter, ej velat draga den i dagen, alldenstund en fredlig biläggning skulle vara i fråga -— har hon skyndat att i lördagsnumret meddela följande närmare upplysningar, lemnade af en aktad medlem af detta samhälle: Göteborgs-Posten innehåller för sistl. gårdag en uppsats, som bär det ograunlaga namnet våldsbragd af en kommendant, och som utan tvitvel skulle leda många dess läsare till falska slutsatser, såvida ej någon vore redo att i detta tall fraiwställa sannivgsenliga förhållandet. Och för att kunna göra detta, har det varit nödvändigt att på stället ar de personer, som dels sjeltva bandlade, dels voro åsyna vittnen till deuna tilldragelse, inhemta de underrättelser, som röra densamma. Den nakna sanningen är följande: Till kommendauteus pa Elfsborg lonefördelar höra de omkring fästningen liggande små holmarne, som kallas Aspholmen, Svinholmarne och Knipplerna. Desse äro således under en kommendants tjenstetid att anse såsom hans egendom, hvarjemte de lära vara fridlysta. På en af dessa sistnämnda holmar har kommendanten denna sommar låtit utsläppa en hop kaniner, men alltid haft den förargelsen att se främmande personer anställa jagt och förödelse efter dessa djur, hvarför han uppmanat den fria personalen å fästningen att då sådan jagt förmärkes varna de oberättigade jägarne. Nu shände sig sista bönedag, att sedan korum på förmiddagen å tästningen blitvit hållet, några af barnen derifrån begitvit sig i en båt till en at dessa små holmar, och märkte då huru några personer voro sysselsatta med sin måltid på just den holme, hvarest kaninerna befunno sig. Så länge djuren ej skadades, blefvo trämlingarne ej tilltalade, men så snart jagt med skjutgevär etter dem begyntes, må man väl ej undra att ungdomen ömmade för kaninernas lit och förebrådde dem i kanske ej så valda ordalag deras orättmätiga jagt. Skotten lossades nemligen icke i luften såsom Göteborgs-Posten påstår, utan flera vittnen sågo, att sedan jägaren skjutit på kaninen, trodde han sig springande kunna uppnå densamma, och deretter, sedan ny laddning försiggätt, sköts ännu ett bomskott på kaninen, dock så att han tumlade om ett slag. Vid törnyade påminnelser från ungdomen tog en af herrar jägare sin bössa, riktar den mot ungdomen och hotar att om de vågade sig dit med sin båt, skulle de genast blitva nedskjutna. Att dessa så skyndsamt som möjligt begifva sig twill fästningen, för att omtala att både deras och kaninernas lif varit hotadt, taller at sig sjeltt. Då utsändes från fästningen rodden för dagen, att utröna förhållandet samt föra deras båt så att kommendanten skulle blifva i tillfälle få se hvilka de män voro, som under gudstjensten på böndagen visat sig så jagtlystne. Då de tfremmande sågo dessas ankomst sawe de af trån ön, men då vinden var svag upphuunos de snart af roddarne, som bådo dem åvölja till kommendanten. Jägarnes mindre ofvervägda svar, som ej här må återgitvas, framkallade måhända dylika at artilleristerna, hvaraf följden blef att äfven dessa hotades med den tappre jägarens bössa. På förnyad allvarlig uppmaniug förklarade de sig skola folja med, men hvarken seglande eller roende, utan i släptåg efter roddarnes båt. Ankomna till fästningen vägrade de att gå ur båten, och då en underotficer tillkännagat dewua för kommendanten, svarade denne: det angår mig inte; jag vill tala vid dem, hvarefter de på törnyad uppmaning åtföljde sina ledsagare till kommendanten. Att han ej tackade dem för deras jagtbesök och deras hotelser mot barnen må man väl törlåta honom, och ätven förlåta om han, uppbragt som han var, begagnade något mindre väl valdt uttryck. Sedan de uppgifvit sina namn blefvo de uppmanade att lemna fästningen; men då började de yttra, att, emedan de voro tagna till tånga, måste de hafva vidare förhållningsorder 0. s. v., hvarpå kommendanten befallde dem att genast begitva sig derifrån. — Sådant är i korthet förloppet af hvad som i Göteborgs-Posten kallas en valdsoragd. Morgonen efter valdsbragden funnos äå holmen tvenne afskurna, ännu blodiga kaninhufvuden, men om de blifvit stympade af dessa eller andra jägare, må våra Söndagsjä.ares eget medvetande atgöra. Det nu omtalade törsiggick från kl. 11 f. m. till kl. mellan 4 och 5 e. m. Om, såsom Göteborgs-Posten vill veta, våra jägare ämna anställa rättegång mot kommendanten å Elfsborg, så skall nog sanningen, sådan den blifvit här berättad, komma ytterligare i dagen. Möjligt är ock att det blir kommendanten, som börjar åtalet,