Göteborgsposten – 15 juli 1861, sida 1

Midtpå denna kedja, hvilken blifvit lika otill-gänglig genom naturens som Karaibernas omsorger, reste sig berget Svafvelkällan, som dominerade hela ön. Denna volkan-kägla höjde sitt hufvud ända upp till molnen. Från dess fot kunde man i klart väder se Sainte-Lucie och Martinique, Granada och dess arkipelag af små öar. De stora träd, som omgåfvo denna fot, försvunno, när man kom längre upp. Volkanens runda spets var djupt urholkad och hade en stor bassin, som på alla sidor omgafs af en femtio fot hög kant. Från djupet af denna bassin höjde sig tjocka rökmoln, hvilka, då de stego upp i luften, färgade denna i regnbågens alla färger. Midti denna stora volkaniska bassin reste sig en klippelare af hundra fots höjd, uppför hvars nästan lodräta väggar man icke kunnat klättra, om buskarne icke slagit rot deri och betäckt pelaren ända upp till spetsen. Deruppifrån kunde man s8e de odlade fälten i Basse-Terre, de engelska boningshusen, hvilka voro omsorgsfullt väl underhållna, hustaken i staden Kingston, samt hamnen och redden, hvarå de engelska fartygen lågo och gungade. Utom bergspassen fanns ännu en annan väg mellan öns båda delar; men denna kommunikation var ytterst farlig och endast tillgänglig för stengetter eller lättfotade vildar.