Göteborgsposten – 15 juli 1861, sida 1

att Napoleon är skyldig att år 1861 upprätthålla de villfarelser, som han begick år 1849 — antaget att han är förbunden att hålla på påtvens axlar de trasor af en kunglig mantel, till hvars sönderslitande han har lånat sin hand, finnes det deri någon orsak att understödja bourbonen och haus bofvar, för det de äro gäster hos påfven och hans trolösa prester? Bröt icke kejsaren tör alltid med honom vid Gaöta? Gat han icke då och der vika för hela Europas rost, som bjöd honom att på Neapel tillämpa den non-interventionsprincip, hvilken han hade uppställt såsom folkrättens princip för allt hvad som angick Italien? Har han för atsigt att upphäfva hvad han uträttar? År han inom sig besluten att omintetgöra alla Italiens ansträngningar för sjelfstyrelse och sjelforganisation? År det hans syfte att visa tor verlden det italienarne äro odugliga att taga vård om sig sjelfva, så att han må vara rättfärdigad i att taga vård om dem ? Stannar han med ett ord qvar i Rom för påf vens, för bourbonens eller för sin egen fördels skull? Nåväl, finnes det någon menniska i hela verlden, som är i stånd att läsa i kejsarens gåtlika själ? År kejsaren ens sjelf iständ ati göra sig reda för den? ÅÄro vi icke, efter att hafva ansträngt våra hjernor i två års tid, ur stånd att förstå skälen — de verkliga skälen som föranledde freden i Villafranca. Kejsarens uppförande vid Gaeta och nu i Rom aåro och skola säkert för alltid förblifva en lika så stor gåta — lika svår för honom som för oss att förklara. Jtt enda sätt att förklara alltsammans kunde visserligen finnas, men det må vi lemna åt hans värsta fiender att utpeka. — RA ARR VORE VAKAR MRA