Göteborgsposten – 15 juli 1861, sida 1

et mot Frankrikes herrskare och som hos lem väcker tvitvel om den verkliga upprikigheten i hans uppsåt. Har kejsaren, säga de, för afsigt att forlänga Italiens elände? De Iranska trupperna förege sig skydda den katolska kyrkans ötverhufvud, men i sjelfva verket npprävvhålla de jemte detsamma en beständig reaktion i Italien; röfvare och värfvare af rötvare, prester och munkar, som uppreta ett fanatiskt slödder, vapen, ammunition, godt mynt och falskt mynt, allt som kan användas för att i södra Italien hålla i låga kardinal Ruffos heliga eld, allt tillåtes att skickas ut från Rom midt på ljusa dagen och midt för den så mycket beprisade och med så fint väderkorn försedda franska polisens näsa, samt säledes följaktligen med franska kejsarens fulla vetskap och samtycke. Sexhundrade röfvare, beväpnade och i full krigsordning uttågade endast för några dagar sedan trån Rom på sin hemska sändning. Påtven befinner Big icke så illa, som det påstås; så länge han lefver, måste ban letva; han måste förblifva i Rom och med honom fransmännen och med dem hela nästet af rojalister, ultramontauister och fiender till både Frankrike och Italien samt till hela verldens frihet och civilisation. Hvarje dag emottager dock den italienska regeringen offentliga och enskilda törsäkringar om kejsarens välvilja och om det allvar och det varaktiga intresse, som han hyser för Italiens sak; och de nuvarande italienska styresmännen och de mest insigtsfulla italienska patrioter hysa allt fortfarande en orubbad lit till Napoleon III och åro öfvertygade att han skall draga sig och sina soldater trån Rom vid för honom läglig tid. Det skulle likväl vara qvistigt for en skurpsyntare man än äfven den mest skarpsynta italienska statsman att taga reda på de orsaker, som förmå kejsaren att under nuvarande förhållanden dröja längre qvar i Rom. Han anför den starka katolska känslan i Frankrike, det utbrott den erhållit i det franska parlamentets begge kamrar — ett utbrott som dock helt och hållet framkallades at honom sjelf. Men han har hela den franska pressens försäkran — med undantag af Monde och Union — han har den mest aktningsvärda delens af den katolska befolkningen i England och Belgien fria förklaring, att intet kunde vara mera välgörande för den romerskt-katolska religionens renhet och verksamhet än att befria kyrkan från den verldsliga maktens fotblack och att bygga den på den trivilliga öfvertygelsens klippa hvarigenom den endast kunde erhålla en obegränsad moralisk öfvervigt. Tag bort det verldsliga påtveväldet ifrån den, säga de, och vi skola hafva en reformerad katolism, säker mot alla protestantismens inkräktningar. Det var den romerska kyrkans ursprungliga synd att skapa en påfvekonung, men nu har Christi ståthållare upphört att vara konung annat än till namnet; nio tiondedelar af hans område hafva gått förlorade och återstoden innehar han endast genom en främmande herrskares nåd. Låt honom derföre lemna bort kronan belt och hållet, och hans mitra skall då blifva det sanna apostoliska diademet; låt honom upphöra att vara en skenmonark och han skall blitva en verklig öfversteprest. Men antaget äfven, säga de vidare, MAR RR