Göteborgsposten – 15 juli 1861, sida 1

— negrer samt har lofvat honom 700 egyptiska piaster (omkr. 125 rdr) för hvar och en. Dessa negrer ärnade han använda till soldater. Schach Ahmed emottog detta uppdrag med entusiasm, men var icke klok nog att vara tyst dermed, och nu dröjde ingen mera att åter upptaga denna goda aftfärsgren. Slafhandlarne resonnerade nemligen ganska riktigt, att det som Schach Ahmed finge göra för egyptiska regeringens räkning det måste äfven vara tillätet tör dem, Snart gick derföre en liten flotta under segel, hvilken enligt egarnes uppgift var utrustad för uppköp af elfenben. Hvarje fartyg hade sin egare om bord jemte en underchet, som med väålbeväpnade berberiner var inöfvad till menniskojagt. Detta Said Paschas uppdrag för anskaffandet af 500 negrer har redan kostat Sudanländerna inalles 10,000 menniskolif utom all den skada som handeln mäste komma att lida derigenom, att det icke blott så lange en sådan menniskojagt varar utan äfven för långa tider efteråt skall vara omöjligt för köpmän och forskare att befara Hvita Nilen. Uppför denna flod upprepas nu allt fortfarande dessa rötvaretåg, hvilkas fasaväckande scener det är omöjligt att beskrifva och hvilka man icke skulle tro ifall man skulle försöka att beskrifva dem. Massor af slafvar utskeppas och transporteras vidare från Heh Kaka så öppet att det icke kunnat döljas för de europeiska konsulaterna i Chartum. En del af dem försökte ätven att göra invändningar deremot, men utan att kunna förskaffa sig något gehör. Och ännu mindre gjorde landets egen regering något för att hindra dessa dess undersåters ötvergrepp. Schach Ahmed var tillochmed så fräck, att han icke skydde att öppet låta föra sina for Said Pascha bestämda slafvar, fängslade på det vanliga hemska sättet med klykor kring halsen, genom Chartum. Winkler skildrar vidare de sått, på hvilka slafnandlarne förskaffa sig sin menskliga vara, med följande ord: Alla båtar som fara upp för floden, hvars hällor alltjemt ännu äro obekanta, förse sig rikligen med bytesvaror, hvilka utgöres af stora blåhvita glasperlor (såkallade dulögon) äfvensom af jernvaror (lansspetsar, knifvar, saxar, svärdklingor 0. 8. V.), små speglar, speldoser, ordimära vomnilsfabrikater m. m. Mot dessa tllbyta sig många på ärligt sätt guld och elfenben af negrerna vid hvita floden. Andra deremot bege sig till Bagara, en stor arabisk krigarestam, som sträcker sig vidt och bredt ötver Kordofan och som städse förer krig med negrerna och tillbyter sig slafvar af den. Detta är det mindre grufliga sättet aut erhålla negerslafvar. Men andra, som tillochmed vilja inbespara de obetydliga bytesforemålen, föra för detta ändamäl på egen hand krig, hvilka endast kosta obetydligt krut och bly men mycket blod och som knappt halva sin like i vildhet och ryslighet. Slafjägarne äro födda bödlar med ugernaturer. Negrerna, kloka nog att icke inlåta sig i öppen strid emot de fruktade europeiska eldvapnen närma sig ej numera fartygen på skotthåll och slaffångarne äro derföre tvungna att taga sin tillflykt till list. De lägga t. ex. med vänliga åtbörder åtskilliga småsaker på stranden och draga sig derpå tillbaka; De nyfikna svarta närma sig då de utlagda varorna och blifva öfverrumplade när